Krönika

Kjell Häglund Editorial director på DG Communications och fristående kulturjournalist.
skicka e-post rss

För att skriva lustfyllt, måste vi läsa

23 april, 2012

Vad lyssnar du själv på för musik när du kopplar av hemma? När denna fråga ställdes de största leadgitarristerna ur den första gyllene hårdrocksgenerationen, i intervjuer under 1980-talet, halvannat decennium efter genrens big bang, svarade de alltid: ”Klassisk musik, aldrig hårdrock.”

Deras karriärer hade med åren utvecklats till ett fabriksmässigt löpande band av turnéer, till konstant produktion av samma gamla återupprepade grepp, och det var lika logiskt att musikformen stelnade som att världsstjärnorna själva blivit ointresserade av att lyssna på den.

Samma slags trötta stagnation uttrycks i dag hos den etablerade, ”gyllene” generationen svenska journalister och redaktörer. Vad läser vi när är lediga? ”Böcker, aldrig tidningar”, är svaret jag i bästa fall får av kolleger när jag ställer frågan. Fast de flesta – de jag känner personligen, som inte bryr sig om att förställa sig – medger att de inte läser alls. ”När man är ledig är läsning det sista man vill ägna sig åt”, säger en av Sveriges mer kända krönikörer och featurejournalister, ursprungligen passionerat inspirerad av amerikansk New Journalism från förra seklet. ”För tio år sedan prenumererade jag på 20 tidningar och var storkund i Press Stop-butiken, i dag konsumerar jag inga tidningar alls. Det senaste jag läste var Stieg Larsson för några somrar sedan…”

Och så tillägger han att Stieg Larsson var ”en medioker stilist” och att han önskar att han hade tid och ork att själv skriva en ”politisk klassdeckare”.

I journalistbranschen i dag uppehåller vi oss ofta vid vår uppfattning om skrivförmåga, hur den utgör och påverkar journalistiken. Vi prisbelönar, debatterar och retweetar dem som har den, beklagar och debatterar och ibland även hyllar och retweetar dem som inte har den.

Men i hur hög grad har vi verkligen läst dem – och hur vanligt är det att vi snarare ögnar och hoppar oss igenom kollegernas grejer, retweetar dem först och favoritmarkerar dem sedan för läsning vid ett ”senare” tillfälle som sällan inträffar?

Vi borde nog uppehålla oss lika mycket vid vår uppfattning om läsförmåga. Att folk läser som krattor påverkar också journalistiken.

Och då syftar jag alltså inte på konsumenterna av medier utan på oss producenter – som borde vara storkonsumenter, och som yrkesmässigt givetvis i många fall också är det, men som alltför sällan ser möjligheterna i den syntesen och i stället låter den utgöra hinder, i form av antingen självcensur, trånga mallar och rigida redaktörskap, när det gäller ”fuljournalistik”, eller motsatsen – brist på självkritik, pösiga texturer och pompösa redaktörskap – när det gäller ”finjournalistik”.

Det är samma problem i båda fallen, samma brist på läsarempati, även om det yttrar sig på motsatta sätt i motsatta journalistiska nischer.

Den förstnämnda, populärjournalistiken, försöker med allt från skandalrubriker till livsstilsvinjetter ringa in brett överlappande målgrupper via så träffsäkra sensations- och statusreflexer som möjligt hos läsarna. Och här nästan njuter vi av att identifiera och romantisera den inbyggda cynismen, samtidigt som vi brinner för folkligheten, tillgängligheten, kvällstidningsjournalistikens passion och hjärta.

Men när vi säger att ”läsarna inte orkar läsa en så lång text” så menar vi egentligen att det är vi redaktörer som inte orkar engagera oss tillräckligt för att höja läsvärdet och lyfta lockelsen till vad tidningsköparen betalat för och förtjänar.

Vi säger till varandra att läsarna alltid har rätt, att utmaningen är att lyckas beröra dem, men i nästa andetag skyller vi läsarna för att vara ointresserade, banala och lata – kanske inte så ofta med de orden, men med den innebörden. Vi kör samma pressbilder som konkurrenterna och med samma snabbskrivna texter till. Vi fyller pliktskyldigt mallar, och skär bort det som blir över, i stället för att medvetet undersöka terrängen utanför, bryta mot mallarna, pröva det unika. Vi redovisar meningslösa pratminus i stället för att gestalta mänsklighet. Vi känner mer lojalitet gentemot kolleger och intervjuoffer än mot läsarna. Och vi låter för många halvbakade jobb gå rätt in i tidningen utan att vända och vrida på vinklingar, textgrepp, bildval och materialmix.

I  inget av alla dessa produktionsled identifierar vi oss på djupet, på verkligt allvar, med läsarna. Att ”kunna skriva” blir då, om man inte samtidigt fäster lika mycket uppmärksamhet på att kunna läsa, detsamma som att bocka av beståndsdelar och räkna tecken. När både skribenter och redaktörer läser med otålighet och leda i stället för med lustfylld läsarblick blir de fabriksarbetare och förmän i stället för hantverkare och kreatörer – och läsarna ser allt mindre skillnad på ambitioner, angelägenhet och avsändare hos prenumererade kontra gratisutdelade tidningar, traditionella kontra sociala medier.

Och trots att vi de senaste två åren sett en stark ”finjournalistisk” trend, inte minst i form av en ny våg av långläsning inom på kultursidorna, är läsproblemet lika allvarligt här.

DN Kultur har som ingen annan kulturredaktion i Sverige satsat på nyskapande långläsning. Men när redaktören redigerat igenom ett halvdussin sidor utstuderade, svulstigt småpratande kulturkändismejlväxling, eller lika många sidor inifrån-skildring av en svensk filminspelning, eller Benke Ohlssons redan legendariskt oredigerade superprata om ”hummerkniv-Söders” okunskap om Gazakonflikten, har man glömt det allra viktigaste. Det är nämligen inte bara korrläsning som måste föregår tryckning utan lustläsning i tre led – av skribenten, av redigeraren, av redaktören. Det verkar ibland som om våra mest ambitiösa kulturredaktioner hoppar över alla tre, för på annat sätt kan jag inte tolka den så ofta förekommande bristen på dramaturgi och lustfyllt berättande.

Läslust triggas av berättarglädje, men berättarglädje kommer ur berättarens egen läslust. Något som nu i allt högre utsträckning sker direkt mellan läsarna i stället för i interaktion mellan läsare och medier. Branschkrisen och det historiskt osäkra paradigmskiftet mellan papper och webb skaver kanske i lite för många av oss just nu, och får det journalistiska kreativa kretsloppet att avstanna – när i själva verket de positiva förutsättningarna för korsbefruktning mellan läsande och skrivande är större än någonsin tidigare.

                                                                              KJELL HÄGLUND

Kommentarer

Det finns 2 kommentar på sidan.


Kommentera
Inlagt av Anna Bennich tis, 2012-04-24 13:07

Tack för en inspirerande krönika! Vill passa på att tipsa om en bok som är fylld av berättarlust och som dessutom skapar lust på väldigt många sätt: Born to run - Jakten på löpningens själ av Christopher McDoughall.
Anna

Inlagt av Mikael Nilsson ons, 2012-04-25 17:18

Här tycker jag du slår huvudet på spiken: "Vi redovisar meningslösa pratminus i stället för att gestalta mänsklighet. Vi känner mer lojalitet gentemot kolleger och intervjuoffer än mot läsarna."

Bra krönika. Tack!

 

Webbfråga

Vilket format var bäst?

Redaktionsbloggen

mer

Grodor

Fler grodor

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet

Säg upp din prenumeration här

Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies