Vi kan inte sitta still i båten längre

Vi kan konstatera att förbundet har fortsatt förtroende för chefredaktören (i alla fall offentligt) och att blickarna snarare vänt sig till Fredrik och Filips presentation av Oscarsgalan. Huruvida Big Brothers första par höll på att bli knäckta inne i huset och vem som ska bli Idols nya programledare.

Något av en revolution (inga ytterligare jämförelser) höll på att starta i samband med refuseringen av Frigyes krönika. De flesta verkar ha tagit ställning mot Gierttas beslut snarare än om Frigyes hade rätt eller inte. Precis som det ska vara anser jag.

Vad ska vi nu göra? Sitta och vänta på Giertta gör ett nytt misstag och att då Journalistförbundet "tröttnar" på henne och plockar in någon annan? Gå ur förbundet för att så sätt visa vårt missnöje? Eller ska vi bara lägga det här åt sidan och koncentrera oss på något att vara förbannade på?

Annons

Personligen har jag inte en enda gång funderat på att går ur förbundet – inte heller att sluta prenumerera på Journalisten. Oftast får jag ut mycket av dess innehåll.

Samtidigt anser jag att förbundet  måste göra något för att ta tillvara på det som hänt.

Jag har de senaste åren sett nästintill talibanliknande rörelser som på många sätt försöker underminera yrkesrollen journalist. Det har funnits en rätt stor kärna av människor som antingen hatar journalister för att de är just journalister eller journalister som vill vara hippa och sälla sig till kritikerna. Många gånger har jag tyckt att diskussionen på den sidan varit onyanserad och ibland präglad av någon slag personlig vendetta. Och inte sällan har jag märkt av någon slags avundsjuka.

Men jag tycker mig ana att det den senaste tiden har det  förändrats, det har tillkommit personer som i mitt tycke har en väldigt nyanserad bild av journalistrollen. Och som är villiga att diskutera yrket och dess framtid. Till denna grupp kan jag utan vidare sälla mig.

Och jag vill fortsätta diskutera Frigyes fråga: Vem ska betala för vårt arbete i framtiden? Inte bara slå mig till ro med att det alltid kommer att finnas någon som är villig att betala för god journalistik.

Att journalister har en framtid är jag övertygad om och trovärdigheten (som de flesta journalister värnar om) är en av anledningarna till att vi inte är ett utdöende släkte. Jag tror också att vi är förbannat bra på att sålla i informationsfloran, att vi tycker det är viktigt att båda parter ska komma till tals. Sist men inte minst tror jag att etiken kommer att gagna oss. Det behöver inte nödvändigtvis vara Journalistförbundets etiska regler, även om de räcker långt enligt mitt sätt att se det.

Jag har de senaste dagarna sett flera namnkunniga personer vilja föra upp den här frågan till Journalistförbundets styrelse, att vid exempelvis kongressen diskutera vad som ska hända med oss. Att yrkesfrågan hamnar på agendan igen. Att vi inte längre lugnt och stilla kan sitta i båten och förlita oss på vår yrkesroll journalist.

Vi har fått kritik för att vi inte använder sociala medier så mycket som vi borde. Vi har fått höra att vi är ett gäng bakåtsträvande idioter som tror att presskortet ger legitimitet att bland annat gå in på olika museer gratis, att komma först i kön och liknande.

På min arbetsplats finns det ett stort gäng av förbannat väldigt duktiga journalister. Några som var fullständigt kapabla att gräva fram nyheter innan internet fanns och några som i dag med hjälp av sociala medier kan få infall och uppslag för att sedan lägga ner mycket tid och ork för att det ska bli en artikel.

Dessutom en väldigt nyanserad sådan.

Och dessutom finns det ett antal som inte behöver så många tecken som jag för att säga sin mening.

I alla fall: med risk för att återupprepa mig: vi kan inte sitta still i båten längre. Så vad gör vi nu?

                                                                                          Hedvig Juhasz Toth

Svar: Några gånger om året får jag mejl eller telefonsamtal från medlemmar som tycker att jag i egenskap av ordförande i förbundsstyrelsen ska ta itu med Journalistens redaktion.

Det kan gälla innehållet, för mycket eller för litet av något, att medlemmen är av annan åsikt än den som framförts i tidningen eller på webben: det kan vara en åsikt framförd av chefredaktören eller någon utomstående krönikör. Det kan gälla att medlemmen blivit omskriven på ett sätt som hon ogillar eller fått en recension som inte är tillräckligt positiv eller ingen recension alls.

Negativa recensioner eller inga recensioner alls har varit argument för att lämna förbundet.

De som är missnöjda med innehållet brukar jag resonera med och jag vad jag minns har alla sådana samtal slutat i konsensus.

Jag vill också säga att de samtal jag fått om Journalisten det senaste året har varit övervägande, mycket övervägande, positiva.

De som vill att jag ska ta redaktionen i örat brukar jag fråga vad medlemmen och medlemmens arbetskamrater på redaktionen skulle säga om styrelseordföranden i Stampen, SVT, Bonniers – eller var den missnöjde nu jobbar – skulle komma inklampande på redaktionen och tala om för redaktören och medarbetarna vad de skulle göra.

Journalistförbundets tidning ska ha en så fri och oberoende ställning som möjligt och det försöker förbundsstyrelsen leva upp till: för att vi tycker så och för att vi vill vara goda föredömen.

Vi vill inte uppträda på ett sätt som andra medieägare kan ta till intäkt för att jävlas med sina redaktioner.

Vi respekterar också grundlagen och ansvarige utgivarens ensamansvar. Yttrandefrihetskommittén har nyligen lagt fram tre tänkbara modeller för ny yttrande- och tryckfrihetsgrundlag. Den enda modellen som inte skulle innebära inskränkningar och försämringar gentemot dagens lagstiftning kallas just ansvarsmodellen och är den som mest liknar dagens system. Eftersom det finns en strävan inom regering och riksdag att närma sig övriga Europa kommer vi att få slåss hårt för att försvara just ansvarig utgivarskapet i den svenska tappningen.

Förbundsstyrelsen vill också vara ett gott föredöme när det gäller arbetsrätten. Naturligtvis för att vi tycker att en arbetsgivares respekt för de anställa är viktig och självklar, men också för att vi inte vill uppträda på ett sätt som andra arbetsgivare kan hänvisa till när de vill sparka folk på redaktionerna, vare sig de är redaktörer eller andra medarbetare.

För medarbetarna på Journalistens redaktion gäller Journalistavtalet. Det ger möjlighet för en medarbetare att publicera sig på annat håll om åsikten inte kan komma till uttryck i den egna publikationen. På så sätt är åsiktsfriheten säkrad.

Vad som ska publiceras bestämmer enligt grundlagen ansvarige utgivaren.

Sammanfattningsvis:

Förbundsstyrelsen respekterar arbetsrätten och de anställda och tänker aldrig säga upp någon utan saklig grund, även om vissa medlemmar anser så.

Förbundsstyrelsen respekterar grundlagen och ensamansvaret och tänker inte som ägare lägga sig i redigeringen av Journalisten.

Förbundsstyrelsen har förtroende för Journalistens chefredaktör Helena Giertta.

Förbundsstyrelsen tycker det är tråkigt att Paul Frigyes valt att säga upp sig och önskar honom all lycka i framtiden. Eftersom vi vill vara justa arbetsgivare så är vi också nöjda med att Paul Frigyes fick generösa villkor när han valde att sluta och att vi skildes som vänner.

Förbundsstyrelsen har också noterat att Helena Giertta och Paul Frigyes är överens om att vi som ägare skött oss bra både nu och bakåt i tiden. Det tänker vi försöka fortsätta med.
                                                                       Agneta Lindblom Hulthén
                                                                      ordförande, Journalistförbundet