Vi har rätt att veta vad som hände flyktingarna
Att allmänna handlingar som har elektronisk form inte behöver lämnas ut känner nog flertalet jurister i offentlig förvaltning till. De formella möjligheterna att vägra är så många att de inte kan räknas upp här, och saknas formell möjlighet kan man slingra sig undan ändå. Nu är slingrandet sanktionerat även av justitieombudsmannen, JO.
Det är en bedrövlig historia:
Under kriget i före detta Jugoslavien på 1990-talet flydde tusentals människor till Sverige och sökte uppehållstillstånd här. Många fick avslag. Med början i augusti 2005 försökte Laika Film & Television, ett produktionsbolag som arbetar med undersökande journalistik och TV-dokumentärer, ta reda på hur det gick för dem som skickades tillbaka. Hur många dödades under de fortsatta våldsamheterna?
Laika hade byggt upp en förteckning över flera tusen personer som drabbats av detta öde, men behövde kontrollera uppgifterna mot Migrationsverkets (före detta Invandrarverkets) databas. Där fanns namnen på alla som sökt uppehållstillstånd och asyl, liksom besluten.
Kontrollen rymde ett praktiskt problem. Namnen måste transkriberas från det kyrilliska alfabetet till det latinska som används i Sverige. Hur sådan översättning ska göras är inte givet, så stavningen i Laikas förteckning behövde inte vara exakt densamma som i Migrationsverkets databas. För många namn måste flera stavningsalternativ prövas i databasen. Det skulle bli ett hästjobb, men journalisterna på Laika hade tid.
Juridiskt var saken klar. Migrationsverket kan visserligen hemlighålla uppgifter i ärenden om uppehållstillstånd – men inte själva besluten, det vill säga vilka personer som fått Ja respektive Nej. Sekretesslagen kap 7 § 14 andra stycket: ”Beträffande beslut i ärende som avses i detta stycke gäller sekretessen dock endast för uppgifter i skälen.”
Regeln är självklar. Beslut om uppehållstillstånd kan gälla liv eller död för de sökande. Att fatta sådana beslut i hemlighet var möjligen acceptabelt i Sovjetunionen, men är det inte i en demokrati.
Efter ett mindre lyckat försök att automatiskt, det vill säga med datorns hjälp söka fram vissa beslut bestämde sig Migrationsverket för att inte lämna ut något alls. Man tillät inte Laikas reportrar att själva söka i verkets databas, och att låta den egna personalen göra det kom inte på fråga. Varje försök att hitta en lösning avvisades.
Under 16 månader – de sju sista med min hjälp – kämpade alltså Laika för att få ut uppgifter som enligt uttrycklig bestämmelse i lag ska vara offentliga. Sammanlagt gjordes ett par hundra framställningar om utlämnande av allmän handling. Allt förgäves. Laika tilläts aldrig att ens påbörja sin undersökning.
Till sist måste de reportage som SVT beställt av Laika ändå levereras. Programmen sändes vid årsskiftet 2006/2007. De innehöll åtskilligt intressant material, men inga övergripande uppgifter om hur det gått för människor som Sverige skickat tillbaka till det krigshärjade området.
Två veckor senare meddelade kammarrätten i Jönköping i en dom att Migrationsverket är skyldigt att lämna ut uppgifterna. Då var det för sent. Eftersom Migrationsverkets agerande utgjorde ett så uppenbart grundlagstrots skrev jag till JO och frågade om inte de ansvariga borde åtalas för tjänstefel. Efter ett års utredning – som av beslutet att döma inte består av något annat än min anmälan, Migrationsverkets svar och min kommentar till svaret – kom JO Kerstin Andrés beslut.
Hennes utredning ”ger inte någon fullständig bild av vad som har skett” skriver hon. Vilken information hon saknar och varför hon underlåtit att söka efter den framgår inte. Därefter kritiserar hon Migrationsverket i ett par perifera detaljfrågor. Det är allt.
Till det faktum att Laika och undertecknad på 16 månader inte fått ut uppgifter som enligt särskild bestämmelse i lag alltid är offentliga har hon ingen kommentar. Min fråga om tjänstefel får inte ens ett svar.
Signalen till myndigheterna är entydig: vill ni inte lämna ut offentliga handlingar som har elektronisk form så slipper ni. Feltolka, strula och förhala för glatta livet. Formulera avslagsbesluten som om de handlade om något annat än vad den sökande avser, och gärna så oklart att högre rättsinstanser inte förstår vad de ska pröva. Bädda alltid in avslagsbesluten i resonemang om IT-systemens komplexitet.
Till slut är det för sent för den medborgare som behöver uppgifterna.
