Trist besök på krogen i Journalisternas hus
Det var en av sensommarens vackraste dagar, den 19 augusti.– Nu går vi ner på stan och äter lunch på något trevligt ställe, sa min fru. Jag föreslog Pressklubben.
– Dom öppnar visst för höstterminen just nu, påpekade jag. Och dessutom får vi 20 procents rabatt. Du vet, jag har ju varit medlem i Journalistförbundet i 40 år…
– Vad trevligt! Varför har du aldrig tagit med mig till det stället förut?
En kort promenad genom Vasastan, så är vi där. Det visar sig att själva Pressklubben öppnar först klockan 17.00, men man kan luncha på Café Duval, strax intill. Det är samma kök och samma regi.
Men denna lunch borde aldrig ha ägt rum.
”Salladsbuffén” var torftig och oaptitlig. Trots att vi kom vid 12-tiden, och det hela rimligtvis borde vara fräscht. Som huvudrätt beställde vi dagens fisk, som marknadsfördes som ”hällefilé från Stilla havet”, med pestokräm och kokt potatis. Absolut ingenting av detta smakade någonting. Den så kallade fiskfilén var sträv och torr som en dörrmatta. Det hjälptes inte upp av ”pestokrämen”, en gråaktig geggamoja, som saknade allt släktskap med en riktig pesto.
-Smakade det? frågade servitören.
– Nej, det gjorde det faktiskt inte. Tyvärr ingenting.
Servitören såg då förvånad ut, men verkade även lite lätt förnärmad.
– Vill ni ha kasslern i stället?
– Nej tack, kan vi få notan. Med journalistsrabatt, förresten.
Medan vi väntar på notan hämtar jag kaffe. Det visar sig tyvärr vara vad man på tyska kallar ”Bluemchenwasser”. Alltså en genomskinlig, något brunaktig vätska, som man lämpligen kan vattna krukväxterna med. Till sist är vi framme vid den stora finalen på denna tragikomiska lunch – notan. Rabatten är införd, men den är endast på 15 procent. Och här har man i Journalistens alla annonser och i medlemsbladet från Seniorjournalisterna, som jag numera tillhör, alltid talat om 20 procent!
Nej, jag orkar inte påpeka det här med notan. Det är ju endast snatteri. Jag tror Café Duval tjänar sju kronor på den i lönndom reducerade journalistrabatten. Keep the change!
En liten reflektion till sist. Hur kommer det sig att svenska journalister – och Journalistförbundet – har så svårt att få någon ordning på det här med mat och dryck? Så att man inte kan få till stånd ett vettigt avtal med en hyfsad krögare? Journalister, som är ute i svängen och får resa runt om i världen, borde ju vara åtminstone någotsånär medvetna om kvalitet och priser. Under de senaste 10-15 åren har både DN och SvD, och en stor del av den övriga dagspressen i Sverige, utvecklat en kritisk rapportering om restauranger och caféer, priser och kvalitet, service och matkultur över huvud taget. Inom området mat och dryck har det vuxit fram en stor kår av journalister, som med stränghet och kompetens bevakar branschen. Men tydligen har journalisterna lite svårt att ställa krav när det gäller oss själva. Kan någon förklara den här paradoxen?
