Gå direkt till textinnehållet
Foto: Tor Johnsson

”Ibland undrar jag om jag är galen”

Hon är reportern som hade noll koll på klimatfrågan. Ett personporträtt på en skolstrejkande tonåring gav Alexandra Urisman Ottos karriär en ny riktning.

Riksgatan, Helgeandsholmen, morgonen den 16 november. En brunlockig kvinna i brun duffel hälsar på anslutande journalister och spanar efter politiker på ingång mot Riksdagshuset. Det är Dagens Nyheters klimatreporter Alexandra Urisman Otto som närmast på impuls, dagen före omröstningen, trummat ihop en liten kårmanifestation mot den omstridda utlandsspionerilagen. ”Som journalist vill jag kunna skydda mina källor. Journalistiken är en avgörande del av demokratin, det sägs ibland som en klyscha men det är helt vitalt”, säger hon utanför riksdagen. Och betonar: hon är inte aktivist, att stå här är ”ganska obekvämt”.

En månad senare publiceras Journalistens enkäter om medieåret 2022. Alexandra Urisman Ottos svar sticker ut. De handlar uteslutande om klimatkrisen. Årets mörkläggare anser hon är ”de många mediechefer som inte aktivt styr journalistiken mot att utgå från miljö- och klimatkrisen”. Hon citerar britten George Monbiot: mediebranschen är den bransch som bär ”störst ansvar för förstörelsen av liv på jorden”.

– Ibland går jag igenom vår sajt upp­ifrån och ner, eller tittar igenom en hel nyhetssändning, och undrar: är jag galen? För det syns inte att vi just nu befinner oss i den mest avgörande tiden i mänsklighetens förmodligen största kris någonsin.

Annons Annons

Det har blivit midvinter. Alexandra Urisman Otto sitter vid ett fönsterbord på det Stockholmskafé som hennes fru Carolines familj nu ägt och drivit i 76 år. Här gör hon gärna intervjuer, här hänger de tre barnen ganska många timmar; liv och jobb smälter ihop i hushållet Urisman Otto.

Nu pekar Alexandra Urisman Otto ut mot de stillastående bilarna i eftermiddagstrafiken. Är det en grön omställning som pågår där? Frågan är retorisk. I en granskning i Dagens Nyheter har hon visat att inte ens rika och naturresursrika Sverige har klimatmål som är i linje med Parisavtalet – mål som man dessutom inte är ens nära att uppnå. Det var 2021, efter tre år med ett miljöparti i regeringsställning, och före vallöftena om minskad reduktionsplikt.

Foto: Tor Johnsson

Hon skulle inte bli journalist. Mamma var det, pappa var det. Alexandra Urisman Otto har krupit på golvet under Aftonbladet redaktionsmöten och minns hur hon letade efter sin pappa, en av tidningens profiler Olof Brundin, i Bladets dåvarande lokaler vid Globen.

– Kanske i rökrummet? Ja där, bakom en vägg av rök, sitter han, med Lena Mellin. ”Kan du komma nu pappa?”

Juridiken var den väg hon i stället bestämde sig för, efter en praoplats på en advokatbyrå i åttan. Hon var nördigt intresserad, gick på rättegångar under gymnasietiden, ville bli försvarsadvokat. Det fanns en air av spänning kring rättssalen och hon var ett barn som tyckte att rättvisa var viktigt; läggen visar att hon ungefär samtidigt var ordförande i antimobbningsrådet på Högalidskolan.

Efter juristprogrammet i Lund – där hon träffade Caroline och de till slut kom på att de inte bara var kompisar trots att båda var ”superhetero” – hann hon bara arbeta som jurist ett halvår. Visst var åklagarkammaren i Kristianstad kanske inte världens sexigaste arbetsplats, men yrket var för torrt.

– För rättsstaten är det toppen med de snäva ramarna, men jag behöver ett mått av kreativitet.

Efter att ha jobbat med annat i några år, bland annat en kampanj för att få unga att rösta i EU-valet, sökte hon till Södertörns korta journalistlinje ”med vänsterhanden”. Blev taggad på att göra antagningsprov, blev glad när hon kom in. Med journalistiken försvann den stora rastlösheten. Och det var hemtamt.

– Jag är ju uppväxt med journalistiken. Långt före pushnotisernas tid hade pappa flashar som kom, och före det sökare. Känslan av att det händer något, att något är viktigt – den sätter sig.

Till DN kom hon som praktikant, sedan bemanningsanställd, sedan anställdes hon som krimreporter efter Stefan Lisinski. Det var ”det absoluta drömjobbet”. Samma spännande frågor som hon fastnat för som 14-åring, men hon fick vara kreativ. Och människor var intresserade.

– När jag pratar om mitt jobb och berättar att jag varit krimreporter, det är då det glimrar till i folks ögon. Jag har inte gått upp i status, konstaterar hon.

Hösten 2018 var hon utlånad inom DN för att göra långjobb. Ett av dem kom att förändra både hennes världsbild och karriär i grunden: ett personporträtt på en ännu ganska okänd Greta Thunberg. Tillsammans med fotografen Roger Turesson fick de god tillgång till den unga klimataktivisten.

– Vi upplevde att vi fick varandras förtroende. Jag litade framför allt på Rogers reaktion, det här skulle kunna bli något. Men ingen av oss kunde se vart det skulle ta vägen.

De fortsatte att följa Thunberg över världen och det blev ohållbart, kände Alexandra Urisman Otto, att inte bottna i klimatfrågan.

– Jag märkte på henne att hon märkte på mig att jag inte kunde något. Det är ingen överdrift, jag kunde absolut ingenting.

DN-kollegan Lisa Röstlund har förundrat frågat: men hur kunde du inte känna till klimatkrisen?

– Jag skäms idag över att det här skulle krävas för att jag skulle få tummen ur och börja läsa på.

Foto: Tor Johnsson

Kunskapsluckan är igenfylld, med råge. Sedan hon fick bilden klar för sig har Alexandra Urisman Otto gått igenom en existentiell kris, men framför allt dragit en yrkesmässig slutsats:

– Det är det här som är vårt jobb nu, att skildra det här för läsarna ur olika perspektiv. Det är allas jobb.

Det finns många skickliga svenska klimatjournalister, bevakningen har ökat och blivit mer ansvarsutkrävande. Ändå, säger hon, har journalistiken misslyckats med att förmedla hur allvarligt läget är, hur bråttom och vad som står på spel: kommande generationers mänskliga liv på jorden.

– Den ansvarsutkrävande klimatjournalistiken är viktig och efterfrågas av läsare. Men minst lika viktigt är att alla förstår var vi befinner oss.

Som klimatreporter finns fortfarande risken att bli anklagad för aktivism. Alexandra Urisman Otto menar att det snarare är aktivistiskt, eller i alla fall skevt, att bevaka klimatet som om ”business as usual” var ett alternativ.

– Min nollpunkt – den kris vi befinner oss i – kan säkert uppfattas som extrem om man inte bottnar tillräckligt i sin förståelse av frågorna. Men den är bara baserad på vetenskap.

Den mediala nyhetslogiken tränger ut de tystare klimat- och miljökriserna, för mer synliga här-och-nu-kriser: krig, pandemi, dödsskjutningar. Journalistiken är en del av det större system, påpekar hon, som hittills inte ens varit i närheten av att göra det som krävs.

– Det här är en ledarfråga, och en fråga om mod. Om man som mediechef vill vara relevant, om man vill vara en stor publicist som blir ihågkommen, behöver man ta sig an det här på riktigt. Det är världens chans. Jag tror att de personerna finns.

Samtidigt har varje journalist ett ansvar, tycker hon.

– Många kliver fram och tar det, många andra gör det inte. Det är svårt att prata om klimat och miljö utan att använda skuld och skam. Vi med en stor plattform och privilegierade liv har en större skuld än gemene man. Hur man känner för den får vara individuellt. Jag känner skam.

Tankarna om journalistikens roll i klimat- och miljökriserna har gnagt i henne ett tag. Varför kliver inte fler upp, läser in sig? Under våren är hon tjänstledig för att skriva en bok om frågorna.

– Jag hoppas att många journalister ska vilja prata med mig om det här. Världen rör sig, journalistiken måste röra sig. Jag har upplevt det som en utmaning att verka inom klimatfältet. Inte specifikt på DN, utan att det ibland känns som att befinna sig i en annan verklighet än den som skildras. Jag behöver adressera det.

Det börjar bli sent, tre barn ska snart hämtas. Ofta mellanlandar de hos mormor Raquel. Namnet Urisman kommer från Alexandras morfar, rysk jude född i det som idag är Ukraina, som flyttade till Chile som barn. Mormor var polsk judinna, överlevde Auschwitz och Bergen-Belsen, kom ensam till Sverige med Vita bussarna, flyttade vidare till sin enda levande släkting, en morbror i Chile, bildade familj. Ett decennium senare lämnade hon sin man och tog barnen – Alexandras mamma och moster – tillbaka till Sverige. Idag bor Alexandra, hennes moster och mamma i en triangel om någon kvadratkilometer på östra Södermalm.

– Det är lyxigt att ha så nära. Det blir ett vardagsumgänge för barnen. De kan få hoppa ner i badkaret hos mormor, det finns inte hos oss.

*

Alexandra Urisman Otto

Född: 1986
Familj: Frun Caro­line, tre barn mellan 2 och 5 år.
Karriär: Utbildad jurist och journalist. Reporter på DN sedan 2016, idag har hon en av tidningens 4,5 klimatreportertjänster. Författare till en bok om Greta Thunberg, med fotografen Roger Turesson. Skribent i Thunbergs nya Klimatboken.
Utmärkelser: Fick Aftonbladets Klimatjournalistpris 2021 för sin granskning av Sveriges otillräckliga klimatmål.
Fritiden: Läser mycket om klimatet. Längtar efter att spela innebandy igen men skjuter upp det på grund av skaderisken.

Några boktips från Urisman Otto

Jonathan Jeppsson Åtta steg mot avgrunden
Greta Thunberg (och hundra skribenter) Klimatboken
Lisa Röstlund Skogslandet
Peter Alestig Världen som väntar