”Ibland vill man bara ha en snygg formulering”

Skövde stadsbibliotek. Det tar inte många minuter förrän en gammal gymnasiekompis ger sig till känna. Johanna Frändén är en av våra mest kända fotbollskommentatorer, och det var här vid Hcg-sektionen allt började för trettio år sedan. Hemmet och fotbollsplanen fanns i Lerdala, kyrkbyn några kilometer utanför regementsstaden, 200 hushåll utkastade på västgötaslätten, men det var i Skövde som lärarfamiljen Frändén lånade böcker och gick på stadsteatern.

Som journalist förvaltar Johanna Frändén uppväxtens dubbla ben idrott och kultur. Hon är en av ganska få skribenter som lika gärna analyserar PSGs spelstil som europeiska kulturkrig anno 2022.

Sedan ett decennium är hon bosatt i Paris. Innan dess i London, Göteborg, Lyon, Rom och Barcelona.

– Min uppväxt var landsbygdstråkig. Jag tror det är vanligt att ha sug efter storstad när man är från landet.

Vägen till sportstudiorna och fast kolumnplats i Sveriges största tidning gick via fotbollen och ett vikariat på Sportbladet. När Schibsteds gratistidning Punkt SE gick i graven grät alla – utom Frändén som drog till Rom med avgångsvederlaget. Under ett nästan mytomspunnet år punktmarkerade hon för Aftonbladets räkning Zlatan Ibrahimovic, samtidigt som världsstjärnan bojkottade Aftonbladet.

– Det var otroligt intensivt. Jag är i grunden ingen scoopjournalist och gick upp varje morgon med en klump i magen, hade Expressen fått något på Zlatan?

Det var samma år, 2009-10, som tidningarna började liveuppdatera dygnet runt. Jobbet blev aldrig klart. Johanna Frändéns hy rasade ihop och hennes relation kraschade.

När Zlatan värvades till PSG hade hon en ny, fransk, pojkvän och flyttade gärna efter. Tio år senare finns hemmet i utkanten av den franska huvudstaden, där hon bor med sambo, bebis, katt och piano. Sex arbetsdagar per månad skriver hon sport eller franska nyheter för Aftonbladet, plus fyra kolumner per månad – just nu varannan vecka eftersom hon kostar på sig att vara ”pyttelite” föräldraledig.

Johanna Frändén är nöjd med att bli kvar i Frankrike, dit hon nu är bunden också av sitt helt färska barn. Hon har slutat med pianolektionerna, hennes ryska pianolärare blev i stället en god vän, men sätter sig gärna vid tangenterna i det lilla radhuset i de södra förorterna.

Till Sverige reser hon regelbundet, senast för att marknadsföra boken Hemingwaykvinnan. Det är en generös best of-samling av hennes Aftonbladetkolumner, betitlad efter den livsstil Frändén med viss vällust för några år sedan upptäckte att hon skaffat sig; den vagabonderande skriftställarens. Bokomslaget är konstnären Carl Johan De Geers tolkning av Frändén, en vän sedan de tävlade ihop i På spåret för tiotalet år sedan. Sedan dess har hon tackat nej till underhållningsprogram.

– Folk som gör för mycket sånt devalveras. Man ska inte bli nyheten själv som journalist.

På besök i uppväxtens Skövde. Foto: Tor Johnsson

I sina nyhetskolumner tar sig Johanna Frändén an allt från Gula västarna till Metooefterskalv, svensk och fransk inrikespolitik, terrorism och religiös fanatism. Det brukar svänga om texterna. Hantverket är viktigt.

– Jag tillhör de som tycker att texten är viktigare än budskapet. Om jag måste välja, är jag hellre en god stilist än en åsiktsmaskin. Ibland kan man bara vilja ha en snygg formulering.

Fast hon kostar på sig att ha åsikter, trots grund­identiteten som nyhetsjournalist. Inte om fördelningspolitik och skatter, frågor med en klassisk höger-vänster-dimension. Däremot om feminism, klimatpolitik eller demokrati. Att var femte väljare röstar SD är inget skäl att inte tala högt om partiets problem med just demokrati, anser hon.

– I Sverige och stora delar av världen kommer nu en politisk kraft som har fri journalistik som måltavla, oavsett om de är näst störst i riksdagen. Ska man låtsas att det är en åsikt bland andra att skämta om att skada journalister eller underförstått säga att en dag ska vi ha det som i Ungern? Det tycker inte jag att man kan som journalist. Hur neutral man än är på nyhetsplats har vi ett uppdrag.

Hon inser att det är utmanande för kåren att förhålla sig till SD. I Frankrike finns längre erfarenhet, där är tonen mot högerradikaler som Le Pen eller Zemmour mer konfrontativ, konstaterar Frändén.

– Det är inte alltid bra, men man behåller perspektivet: vad vill den här politiska kraften med vår demokrati och vad vill journalistiken med demokratin? Vi har olika intressen, det måste man kunna påtala.

Att blicka på Sverige utifrån kan hjälpa för att se klarare vad som händer. Under de gångna åren upplevde Johanna Frändén vid varje besök i hemlandet att någon ny gräns passerats kring Sverigedemokraterna.

– Det var lite som att ha en tvåmånadersbebis. Omvärlden säger ”gud vad han vuxit”, som förälder ser man inte själv förändringarna.
Den 16 september sammanfattade hon på Frändénprosa SD-läget efter valrörelsen:

”De kan lita på oss, som Johan Pehrson lovade nyligen samtidigt som Jimmie Åkesson fortsätter att formligen pissa på Liberalerna. Medan svensk borgerlighet slagit knut på sig själv i balansakten att ligga sked med Sverigedemokraterna och samtidigt påtala partiets regeringsolämplighet har Jimmie Åkesson kunnat le i mjugg. Han vet att det bara är ett sorts offentligt performance. Den sista barriären är bruten nu. Det är handlingar och inte ord som betyder något i det här läget. Men för all del, lycka till med att tämja SD-vidundret, Ulf!”

Att sitta utomlands och klaga på det svenska är en sliten sport, och inget Johanna Frändén kan beskyllas för. Men visst, hon uppskattar den franska bångstyrigheten, tycker att det finns intellektuellt syre i det mer vidsträckta åsikts- och tidningslandskapet. Kajsa Ekis Ekman skulle vara en populärare gäst i de franska kvällsnyheterna än de svenska.

– I den svenska debatten finns ofta bara två läger, värdevänster eller kulturkrigshöger. Här finns femton olika positioner – en katolsk falang, en sekulär vänster som är emot hijab – och i varje paneldebatt sitter någon existentiell filosof eller en sociolog med.

– Det är rätt kul att träffa folk som säger saker som inte gått att säga i offentliga rum. Det får jag säga till min kille ibland: så tycker man inte i Sverige, så kan du inte säga här.

Foto: Tor Johnsson

Sport och politik har alltid hört ihop – och ändå inte. Johanna Frändén bestämde för flera år sedan att inte resa till VM i Qatar. Mästerskapet lyckas få ”bingo i dåligt”, konstaterar hon: det är mänskliga rättigheter som kränks, enorma klimatutsläpp när både spelare och publik flygs in – och så korruption bakom beslutet.

– Jag vill inte vara med om det.

Överlag skaver det alltmer att bevaka elitfotboll. Det som borde vara lustfyllt – en global folkrörelse, en vacker sport – har blivit svårare att försvara.

– Korrumperade diktaturstater går in och tar över europeisk fotboll, i en pengarullning som är osund. Går det att uppbåda entusiasm för en engelsk match där det ena laget ägs av Saudiarabien och det andra Qatar?

Hur borde svenska redaktioner hantera VM i Qatar?
– Idealiskt borde man spela ner själva turneringen, det sportsliga är inte så intressant här. Lägga fokus på allt runtomkring. Varje ruta från varje match som SVT eller TV4 sänder ut är att gå med på de här premisserna, som är rätt galna. Samtidigt är det så det ser ut. Ingen intresserar sig för fotboll för att man vill kritisera ägarna.

Hon hoppas att fler grävande samhälls- och ekonomireportrar ger sig in i fotbollens värld. Kravbilden på framtida sportjournalister bör vara att ha en samhällsanalys, tycker hon. Och så måste journalister överlag släppa sin generella beröringsskräck kring sport. Till exempel när toppnamn blir våldtäktsanklagade.

– Du behöver inte veta ett skit om offside för att skriva om Cristiano Ronaldo, det är inte konstigare än att skriva om anklagelserna mot Polanski. Varför ska ni varje gång lämna det här till oss tre som är både sportjournalister och feminister? Jag orkar inte ta den bollen varenda jävla gång.

Förra året tilldelades hon DNs kritikerpris Lagercrantzen för att hon är en ”ovanligt fri skribent”. I prisintervjun uttryckte hon uppskattning för Olof Lagercrantz och beklagade att Sverige haft så få intellektuella av internationellt snitt. Har Johanna Frändén egentligen bara tagit en – lång – omväg runt sporten för att bli en Parisintellektuell?

– Lite grann kanske. Ibland har jag nog tänkt att sportjournalistik håller jag på med fem år till – eller ett. Men jag har fortsatt, det har varit roligt att få blanda. Det kan hända att jag lägger fotbollen på hyllan.
Kanske tar klimatkrisen i så fall en del av fotbollens plats. I Frankrike är klimatnödläget en realitet på ett annat sätt än i Sverige, människor dör i värmeböljorna, bränder ödelägger natur och civilisation.
– Ämnet kommer inte försvinna, det är underbevakat. Och det bekymrar mig mycket privat.

Johanna Frändén

Ålder: 41.
Bor: Radhus i södra Paris.
Familj: Sambon Sam, bebis. Mamma, pappa, bror i Sverige.
Bakgrund: Fil kand i sociologi och franska, ettårig journalistutbildning på JMG. Medarbetare på Aftonbladet sedan 2006. Har jobbat på bar i Lyon, London och Paris, bott och jobbat i Rom och Barcelona.

Fritid: Spelar piano, läser, pluggar tyska.

Aktuell: Med boken Hemingwaykvinnan.

Drivkraft: Nyfikenhet, fåfänga – det är skämmigt att inte ha koll på saker – och tillfredsställelsen i att få förklara saker.