”Det finns de som tycker att jag är dum som ett spån”

En vecka senare rapporterar en profilerad manlig reporter från en koleraklinik på Haiti.

– Så var det ganska många gånger. Det gjorde mig vansinnig. Framför allt kvinnor fick stå tillbaka.

Carina Bergfeldt ville en och bara en sak när hon som 23-åring kom in på JMG och vidare direkt till Aftonbladet: skriva. Men precis som lokalredaktören på tidningen i Götene där hon växte upp hade sagt till den 13-åringa Carina, så hävdade cheferna på den stora kvällstidningen där hon jobbade hårt och målmedvetet på ett sätt folk menar utmärker henne, att Carina Bergfeldt inte var ”en penna”. Andra, som ansågs skriva bättre, skickades på de roliga uppdragen.

Så även till Utøya. Den gången hade cheferna inte haft något val annat än att låta Bergfeldt åka – det fanns hon och några vikarier på redaktionen den där fredagseftermiddagen i juli när larmet om terrordådet i Oslo kom. Hon tog sig in som boende på hotellet där anhöriga till offren samlades, såg hjärtskärande scener utspelas i lobbyn dag efter dag. Men rapportera om dem fick hon inte. Hemmaredaktionen skickade en manlig kolumnist, som stod utanför och samlade intryck.

Om detta berättade Carina Bergfeldt i sitt Sommar 2019. Att så många kvinnliga journalister mejlade igenkänning efter programmet gör henne ”galen på riktigt”.

Samtidigt blev Utøya en vändpunkt. På ren affekt skrev hon sista natten i Norge en lång berättande text som hon lämnade på chefernas bord när hon kom hem. Och jo, ”det här är ju bra!” Hon fick direktrapportera från Breivikrättegången, tilldelades Stora journalistpriset som Årets berättare, utsågs till första mottagaren av Journalistens pris Årets stilist. Plötsligt kunde hon peka var som helst på världskartan och åka dit för Aftonbladets räkning. Hon tog vara på sin nya status. Flängde jorden runt, rapporterade om mänskliga katastrofer i Afghanistan, Burma, Tchad, Texas – också huvudskådeplatsen för hennes bok om dödsstraff från 2015.

Utøya hade gett henne impulsen att aldrig skriva om något annat än mörker. Fast trådarna spann sig längre bakåt, till barndomen som skuggades av pappans våld och kränkningar. Om detta har Carina Bergfeldt också pratat offentligt. Det kändes nödvändigt.

När hon vintern 2020 ska summera vem hon var som barn säger hon att hon var ”exceptionellt ensam”, och att hon skämdes över familjens hemlighet. Tillstånden hängde förstås delvis ihop. Och så tyckte hon om att skriva. Ord, meningar och hur de låter är fortfarande bland det bästa hon vet.

Våren 2016 slutade dock Carina Bergfeldt att skriva i jobbet. För en dag ringde SVTs dåvarande utrikeschef, som Bergfeldt hade tagit en lunch med två år tidigare. Ville hon kanske ha jobbet som USA-korre?

– ……ja. Ja tack! Tackar som frågar!

Åren i USA förändrade hennes liv på nästan alla sätt. Nytt jobb, ny karriär, nytt land. Hon träffade mannen hon skulle gifta sig med, hon blev gravid. Mitt i allt detta, ”en total Trumporgie” i tre och ett halvt år. Med vad det krävt av nyktert sinne att följa honom från morgon till kväll, försöka hänga med i alla svängar, hantera eskaleringen av hans språk och ton. Att balansera.

– Presidenten blåljuger, och när du säger det anklagas du för att hata Trump. Folk ser inte skillnad på saklighet och partiskhet. Det går inte att vinna.

Några gånger har Carina Bergfeldt varnat i egna led för den förrädiska normaliseringen. Senast under valefterspelet ringde hon upp en SVT-chef.

– Trump ljög så mycket att tre amerikanska kanaler slutade sända hans tal! Då kan vi inte stå och säga att republikanerna säger såhär, demokraterna såhär. Det kändes viktigt att göra. När jag ser tillbaka på de här åren vill jag inte inte ha sagt till vid ett par tillfällen då det var åt skogen fel.

För snart ett år sedan föddes sonen Hamilton. Carina Bergfeldt och maken, danske tv-journalisten Jesper Zølck, har flyttat hem från det stora landet i väster. När vi ses är hon mitt i en press- och PR-karusell – ett trettiotal tidningar vill intervjua om att hon tar över SVTs fredagstalkshow under Fredrik Skavlans föräldraledighet. Att det är en sådan sensation med en kvinnlig värd säger mycket om medievärlden, tycker Carina Bergfeldt.

Karriären har gått spikrakt uppåt de senaste åtta, nio åren. Revanschen på Aftonbladetcheferna och de andra som inte trott på henne är ganska maffig.

Kan du njuta av det?

– Nja. Det finns alltid någon ny att ta revansch på, jag slappnar aldrig riktigt av. När jag fick jobbet på SVT fanns där folk som var superupprörda. Att få USA-korrejobbet är lång och trogen tjänst – du ska inte komma in från sidan. Det finns kollegor som efter fyra år inte hälsat på mig.

– Och nu landar jag den här talkshowen, den har jag inte sökt heller. Där känner jag samma sak, att jag har något att bevisa och måste ha kniven mot strupen. Ska man vara terapeut-nisse ser jag väl till att hålla mig i de här obekväma miljöerna som stressar mig. Där jag känner att jag näst intill är i fara – för det är där jag känner mig hemma.

Den hårda inre rösten som drivit henne de senaste femton åren har inte lagt av. Den säger att läser hon bara på riktigt mycket, är hon tillräckligt bra, kommer hon inte att avslöjas som en bluff.

– Men det är bra att få barn, det stänger av den där rösten temporärt.

Sedan hjälper det att på riktigt älska jobbet, att få åka ut och träffa människor i deras miljö. Hon kan oroa sig över hur hon nu ska skapa samma kontakt med intervjupersoner i en tv-studio.

Hon vill ha minst en ”vanlig människa” i varje program, men hennes dragning till de mörka berättelserna får ta en paus. Folk kan inte stänga av teven klockan 22 på fredagen och vara suicidala, konstaterar hon.

– Det kan fortfarande vara berörande historier, men död och elände-grejen får jag hålla tillbaka lite i tio veckor.

Carina Bergfeldt är en historieberättare. Vad består en bra berättelse av? Hon dröjer med svaret. Landar i att hon väl som alla andra letar efter det som är äkta. Oftast har det med elände att göra.

– Och det ska gå att relatera till. Ta en skolskjutning, det är obegripligt. Men när jag berättar om en tioårig pojke vars kompis sa att om han skulle ha blivit skjuten skulle han ha velat dö tillsammans med honom, för han vill dö med någon han älskar. Det är ARGH – det gör hela berättelsen, att en tioåring går med de tankarna.

Vanliga människor i nyheterna gör världshändelserna begripliga, tycker hon. Lika viktigt är att prata som vanliga människor.

– Det finns de som tycker att jag är dum som ett spån för att jag pratar enkelt och begripligt. En majoritet av människor uppskattar det, andra stör sig enormt.

Hon berättar om ett besök i Almedalen när hon just blivit korre. Hon klev av en scen, en kollega sa att hon varit ”väldigt ämabel”.

– Jag ställde mig bakom ett hörn och tokgooglade: vad fan menade människan? Jaha, det var något bra. Det här är SVTs problem, att man pratar på ett sätt så att man inte förstår. Folk ska inte känna sig dumma när de ser på nyheterna. Jag lägger tid på att läsa på så att jag förstår, för då kan jag beskriva med lätta ord, och då kan andra förstå. Det tycker jag är själva syftet med jobbet.

Att vara två tv-journalister i en familj har sina utmaningar. Carina Bergfeldt var kompromisslös med att återvända till USA i höstas och köra Trumperan i hamn. Men vilket meck det var. Barnet hade tandsprickning på nätterna, föräldrarna pusslade med scheman och eventuell sömn.

– Det var ett skämt. Vi satt där på morgonen: okej, jag är live 9, 16, 22 och 04. Och Jesper: jag är live 9.30, 17 … Vi skulle alternera med den stackars ungen intill oss. När jag var ensam fick [fotografen] Andreas sätta igång kameran så att allt rullade, och sen gå iväg med vagnen när Hamilton började skrika.

***

Carina Bergfeldt
Ålder: 40 år
Familj: Maken Jesper Zølck, ettårige sonen Hamilton.
Drivkraft: 60% skräck för att bli påkommen som en bluff. 40% kärlek till att berätta.
Bakgrund: Aftonbladet 2006-2016. USA-korrespondent SVT 2016-2019. Har skrivit flera böcker och vunnit flera journalistpriser. Hedersdoktor vid Umeå universitet.
Om tio år: ”Då har jag skrivit minst en bok till och är förhoppningsvis mindre stressad.”

Om Carina Bergfeldt:

”Jag såg att Carina var en genuin berättare som visste vad som var en bra story. Det är grunden i all god journalistik. I hennes vilja och lust att berätta finns också en sund respekt inför uppgiften. Hon var klok nog att tidigt ta chansen att kommunicera med sin publik i sociala medier.”
Ingrid Thörnqvist, tidigare utrikeschef SVT, som rekryterade Bergfeldt.

”Carina är fortfarande väldigt mycket en småstadstjej. Under våra utekvällar på reportageresa i USA åt vi oftast på lokala hak med så mycket grillat kött av tveksam kvalitet som möjligt, och gick och såg en film. Som tv-journalist är hon en fantastisk berättare med en unik känsla för detaljer och för att skära bort allt överflödigt. Ändå undrar hon ofta ’hur kunde jag få det här jobbet?’”
Maken Jesper Zølck, journalist på danska TV2.