Vardagsmötet: Ulrika Häggroth

Vad ska ni göra i fortsättningen?

– På torsdag stänger vi webben, men i höst ska vi göra en minnesbok om den epok som nu går i graven. Den ska handla om allt från 68-vågen och beslutet att tidningen skulle granska Försvarsmakten och ta upp försvarsrelaterade frågor ur lumparens perspektiv, fram till nedläggningen.

– Förutom de värnpliktiga journalisterna är vi tre anställda på redaktionen som den 15 juli och varslas om uppsägning den 1 januari 2011.

Kommer det någon efterföljare som kan granska Försvarsmakten som Värnpliktsnytt gjort?

– Inte om Försvarsmakten, försvarsledningen och försvarsministern får som de vill. Men vissa politiker har hållit öppet för att det ska finnas en tidning. Vi får se vad som händer efter valet i höst.

Varför har Värnpliktsnytt varit en sådan journalistisk plantskola?

– Man söker sig bara hit om man brinner för journalistiken och det granskande uppdraget. Vi jobbar ungefär som landsortstidningar och gör allt ifrån att regelbundet rota i arkiv och diarier och granska försvaret utifrån och in, från ÖB till vad lumparna gör på sin fritid. Det är brett, stort och smått.

– Vi har annars ganska taskiga villkor och vår arbetsgivare avskyr oss. Jag har sett det som ett kall att lära mig själv och andra hur Försvarsmakten fungerar.

Vilket är ditt bästa minne från de tre och ett halvt år du jobbat på tidningen?

– Det har varit fantastiskt med alla dessa människor jag träffat och alla personer vars liv förändrats tack vare våra granskningar. Det har alltid varit en laganda på redaktionen, oavsett vilka som jobbat här.

Motgångar?

– Vi har varit hatade och avskydda av vår arbetsgivare. Det kan i och för sig ses som positivt, som ett kvitto på att vi kunnat påtala brister som man inte ville skulle bli kända. Man måste ha mod och civilkurage för att jobba här.