Sara Recabarren: ”Minnena från flickskolan i Iran är som Handmaid’s Tale”

Utgivningen av Sara Recabarrens andra bok, Irans döttrar, är tajmad med att den islamiska republiken Iran fyller 45 år. Boken är en berättelse om hur de iranska kvinnornas liv förändrades efter revolutionen 1979, där Recabarren väver in sin egen och sin mammas berättelse. Hon rapporterar också om dagens Iran där människor hösten och vintern 2022-23 åter fyllt gatorna, men nu i en feministisk revolt mot regimens repression, där startskottet var Mahsa Jina Aminis död.

När bestämde du dig att skriva den här boken?
– Jag har tidigare tänkt att skulle vilja skriva en bok om mitt liv. Iran ligger 4,5 timmars flygresa bort, men känns som en helt annan värld. Mina barndomsminnen från flickskolan är som en annan version av Handmaid’s Tale. När de stora protesterna kom igång hösten 2022 kände jag att det var rätt tillfälle. Också för att det fanns ett behov att sätta saker i ett sammanhang; det är inget nytt att iranska kvinnor vill ha sina rättigheter.

När shahen flydde och den islamiska republiken utropades skulle Sara Recabarren fylla två. Under 1960- och 70-talen hade Iran reformerats mot större jämställdhet. 1963 fick kvinnor rösträtt och på 70-talet hade landet flera kvinnliga ministrar. Revolutionen 1979 innebar snabba förändringar i repressiv riktning. Sexåringen Sara behövde bära huvudduk i flickskolan, där personal dagligen inspekterade barnen efter spår av smink och nagellack. 1985 flydde familjen hemlandet efter att grannfastigheten träffats av irakiska bomber, men också på grund av det religiösa förtrycket.

Annons

Sara Recabarren behövde djupintervjua sin mamma och moster för att kunna berätta detaljerat om åren före och efter revolutionen.

– Mina egna minnesbilder stämdes av med dem – ibland kom jag ihåg fel. Jag fick veta mer än jag visste tidigare om händelser i vår familj. Det har varit en rolig men också jobbig process, särskilt för min mamma som har försökt förtränga vissa tunga saker.

Att försöka följa den dramatiska händelseutvecklingen i Iran hösten och vintern 2022-2023 var komplicerat även för en rutinerad journalist.

– Det här är en regim där varje uttalande har ett syfte, ska tjäna ett intresse. Man måste ha klart för sig att journalister i landet som försöker rapportera sakligt, de fängslas. Det som kommer ut från landet är ofta vittnesmål från enskilda personer. Det var väldigt frustrerande ibland.

Samtidigt märkte Sara Recabarren att svenska medier inte fullt ut förstod hur den iranska propagandamaskinen fungerar, vilket hon skrev en debattartikel om i Journalisten.

– Jag tycker faktiskt att bevakningen har blivit bättre sedan dess och att mediernas kunskap om Iran ökat. Nu vet man att det inte behöver vara sant om statskontrollerad media exempelvis går ut och säger att moralpolisen ska avskaffas och att slöjtvånget hävs. Och man vet bättre att majoriteten av den iranska befolkningen inte står bakom regimen, utan kanske bara en femtedel.

– Det jag fortfarande saknar är att medierna ska berätta vilka de som fängslas eller dödas av regimen är. Man kan inte bara skriva att två 20-åringar har avrättats, man måste skriva vilka de var och visa foton, säger Sara Recabarren.

Inför årsdagen av Jina Aminis död i september 2023 var den iranska regimen hårt förberedd med militärstyrkor ute på gatorna för att förhindra protester.

– Folket för en kamp mot en diktatorisk regim som gör allt för att avskräcka oliktänkande. Avrättningarna har ökat avsevärt under 2023, och även under 2024 har flera som deltog i demonstrationerna hösten 2022 avrättats, konstaterar Sara Recabarren.

Hon ser ändå ljusglimtar i form av öppen civil olydnad på gatorna: människor som ropar slagord och kvinnor som vägrar huvudduk trots de idag drakoniska straffen, och tror att förändring kommer förr eller senare.

– Det kommer inte gå att vrida tillbaka tiden till före hösten 2022. Protesterna höll i sig i tre långa månader, de var landsomfattande och att kvinnorna gick i främsta ledet var nytt. Jag är hoppfull när jag ser de här klippen på kvinnor med civil olydnad.

Efter 23 år på TV4 klev Sara Recabarren den 1 oktober ut från företaget.

– Jag hade jobbat halva mitt liv på TV4. När jag tänkte på det kände jag att antingen jobbar jag kvar hela livet, eller så gör jag en förändring nu.

Hon tänker inte byta bransch, men gärna skriva fler böcker. Författandet ligger inte så långt från Sara Recabarrens tv-liv som man kan tro.

– Jag är van vid de långa processerna efter att ha jobbat med dokumentärer på Kalla fakta. Det blir fler intervjuer och tar längre tid med en bok, men man lever i det på samma sätt som med en dokumentär. Man lägger inte ifrån sig det.