Margit Richert: ”Ingen kan skriva en bok ensam”

Förra veckan gjorde författaren och kulturskribenten Margit Richert debut i DN Kultur med en rejäl branschsågning: ”De flesta svenska fackböcker är under all kritik” – en rivstart på Sveriges största kulturdebattsida och från och med denna vecka medverkar hon som återkommande krönikör på DN Kultur. Hon har tidigare varit krönikör i Svenska Dagbladet, kritiker och skribent på Aftonbladet Kultur, och har vunnit priser för sin matblogg.

När Journalisten lyckas boka in en telefonintervju några dagar senare är Margit Richert inne i ett halsbrytande schema, och veckan har varit ”sinnessjukt stressad” med poddmatlagning, bokrelease, DN-debut och en tillfälligt hysterisk hund.

Intervjutempot måste bli högt för hon har inte tid att använda den ”lugna rösten”; om en kvart ska hon springa till en sömmerska, och så måste hon och maken, kulturjournalisten och författaren Thomas Engström, planera inför bokturnén. På torsdag släpps Armasjärvi, den andra delen i makarnas gemensamma norrländska klimatdystopiska romantrilogi Nordmark.

– Det verkar som att Piteå stadsbibliotek tvingat varenda stackars Pitebo att läsa den första boken, kanske för att vi raderade Pite från kartan, och vi ska göra tre framträdanden på tre dagar och träffa två gymnasieklasser. Det är riktigt hektiskt och som vanligt händer allting samtidigt. Men jag är väldigt glad att ni tog kontakt, jag vill gärna nyansera lite av det jag skrev i DN, säger Margit Richert.

Nyansera?
– Jag hade gärna skrivit dubbelt så långt och berättat att det finns många bra svenska fackböcker och recensenter – också. Men ibland får man skriva med basebollträet snarare än med pincett.

Så det finns bra fackboksförfattare?
– O ja. Svenska historieböcker, förutom Herman Lindqvists och några till, håller till exempel en väldigt hög nivå. Vad det beror på vet jag inte. Peter Englund är otrolig – att få mig att läsa om slaget vid Poltava, det hade nog ingen annan lyckats med. Magnus Västerbro är helt fantastisk.

Inifrån vardagsrummet i huset i Jokkmokk börjar maken Thomas Engström ropa ut namn på duktiga svenska fackboksförfattare: ”Elin Anna Labba!” ”Karin Johannisson!” Utropen återkommer intermittent under hela telefonintervjun.

– Ja, precis, fyller Margit Richert i. Det finns förstås många bra svenska fackböcker, men allt för många är allt för ofta dåliga. När vi har så fantastisk journalistik och så bra skönlitteratur i Sverige, hur kommer det sig att fackboksgenren och fackbokskritiken är så pass mycket sämre relativt? Som jag ser det finns det bara en förklaring: det är förlagen som gör någonting fel. Det är som att man har tappat en del redaktörskunnighet, och inte bara det utan också modet att säga emot en författare. En del skriver väldigt intressant, men när det är så många onödiga språkfel så står ju det i vägen för innehållet.

Vad beror det på?
– Jag tror att förlagen har gett alldeles för mycket administratörsskit åt alla stackars förläggare, så att förläggare inte alltid hinner med att vara just förläggare och det är ett krävande arbete. Ingen kan skriva en bok ensam, det är en lögn. Man behöver en redaktör.

Vad menar du med administratörsskit?
– Läkare får mindre tid till patienterna och lärare mindre tid till eleverna för att de måste hålla på och administrera och dokumentera. Jag slår vad om att det är likadant i förläggarbranschen, att de får ta sekreterarroller och hålla på med en massa annat än kärnverksamheten. I alla fall på en del förlag. Det har gått en dokumentationssjuka i Sverige och förmodligen hela västvärlden. Jag tror inte att förlagen är onda. Jag tror inte att förläggarna är dåliga. Jag tror att någonting har gått fel. Jag tror också att en del förlagschefer på mindre förlag låter sin polare ge ut en lite undermålig bok för att det är kul och för att de känner varandra men sedan vågar förläggarna inte styra upp det som är dåligt, eftersom det är chefens kompis.

Många av de svenska fackböckerna är ju reportageböcker skrivna av journalister. Är journalister bättre eller sämre på att skriva fackböcker?
– En del av reportageböckerna är fantastiska, men att skriva långt, att skriva en bok, är väldigt annorlunda mot att skriva en artikel eller ett reportage. Där tror jag i alla fall en del journalister kan behöva hjälp med strukturen. Jag har fått lära mig att skriva skönlitterärt successivt och har nu lyckats med två halva böcker – min man skriver ju de andra halvorna. Det har varit en satans inlärningsprocess. Jag har skrikit och svurit och varit förbannad över att det ska vara så svårt. För det är svårt att skriva långt. Det är ju maraton snarare än sprint.

Det är inte bara fackboksförlagen som Margit Richert ger sig på i debutartikeln i DN, utan även kritikerna. Kanske framför allt kritikerna.

– Jag är riktigt arg på överbetygen jag ofta ser till svenska fackböcker. Sådana kritiker lurar läsarna. Jag vet inte om det är medvetet eller omedvetet, men det är liten värld och man springer på varandra hela tiden vilket gör att det kan vara svårt att såga. Plötsligt står man mittemot varandra på Bokmässan med ett stelt leende.

I bakgrunden säger Thomas Engström någonting ohörbart.

– Ja just det, Thomas var med om det för några år sedan efter att han sågat Andreas Rydells bok Boktjuvarna i Expressen. Dagen efter möttes de på Bokmässan på agenturens middag och där stod Thomas med skägget i brevlådan och skämdes som en hund, samtidigt som han var tvungen att säga att han står fast vid sin kritik. Rydell tog det fantastiskt bra, som en sann gentleman. Han borde ju ha gett Thomas på käften. Det hade varit befogat, det tycker till och med jag.

Hamnar fackboksförfattare och -kritiker närmare varandra än vad skönlitterära författare och kritiker gör?
– Kritiken av skönlitteratur håller högre klass, eller så är det bara jag som fått en fix idé. Skönlitterära kritiker och författare har nog ibland också ett lite annat temperament. Några av dem gillar att bråka och det kan finnas gamla fejder i bakgrunden, eller så är det en Linda Skugge-typ som skiter i vad folk tycker och säger det hon vill ha sagt. Fackboksrecensenterna rör sig i en lite mindre värld och är, gissar jag, lite försiktigare. Många känns lite mer hummiga i temperamentet och kanske inte retar upp sig så lätt. Vilket i grunden förstås inte är en dålig egenskap.

– Ska man hårdra och tjejgissa kanske det är lite mer adhd bland skönlitterära författare och kritiker, och lite mer aspbergers i fackboksvärlden, säger Margit Richerts och ångrar sig genast:

– Snälla citera mig inte … okej, du kan citera mig, men säg att jag inte säger det på yttersta allvar, utan med humor och med största kärlek. Med största kärlek! Jag uttrycker mig drastiskt, men jag är ju en drastisk person. Det heter förresten inte aspbergers längre; det heter autismspektrumdiagnos.

Känns det som att du har fått en bra debut i DN?
– Jovisst, jag fick ju ur mig något som jag retat mig på, men det är en sak jag gärna vill säga: jag begick ett fruktansvärt pinsamt fel som jag har fått äta upp. Jag skrev att Michael Pollan inte är utgiven på svenska, men det är han ju. Jag har antingen drömt att jag googlat det eller googlat väldigt dåligt. Jag vill att alla ska veta att jag skäms som sig bör och mer därtill. Jag är väldigt skamdriven. Jag satte mig på en hög häst och nu har jag ätit upp hela hästen.

– Jag kommer att klanta mig långt fler gånger, det kan jag tyvärr lova, men jag hoppas att utvecklas och variera tonen men behålla det som är jag. Jag hade fantastiska redaktörer på Aftonbladet och minst lika underbara är mina nya på Dagens Nyheter. De ser till att hålla mig inom anständighetens ramar och det ska gudarna veta att det kan behövas. Men jag är jätteglad över att hamna på DN. Det är ju något speciellt, säger Margit Richert.

”Kvinnosaker av Karin Carlsson!” vrålar Thomas Engström från vardagsrummet.