”Man måste lära sig hur man hittar information”

Vad är det viktigaste att veta om EU som journalist?
– Jag tror att det viktigaste är att ha en konkret ingång. Man ska inte fastna i att man måste veta så extremt mycket. Om man skriver en artikel som handlar om bilar och någon refererar till en lag om till exempel utsläpp som kommer från ett EU-direktiv, så är det bra att veta hur man hittar information om det direktivet, vem man kan kontakta och på vilken hemsida man kan se hur de svenska EU-parlamentarikerna har röstat. Om jag skulle sammanfatta vad som är viktigast kort skulle jag göra det som en länklista.

Det man måste lära sig om EU är hur man hittar information?
– Ja, det tycker jag. Om man är lokalreporter och skriver om ett kommunbeslut som visar sig vara en riksfråga, då skulle man ju inte stanna där. Man skulle ta reda på vilket departement som håller i frågan, och så ringer man dit. När någonting leder en till EU-nivån så kan man inte stanna där.

Men får man hjälp om man söker kontakt och ställer dumma frågor?
– De allra flesta är hjälpsamma och är törstiga på frågor. Om man känner sig osäker kan man börja med att ringa kommissionen i Sverige eller regeringskansliet och ställa de dumma frågorna på svenska, och sen ringa Bryssel eller Strasbourg. De enda som är lite snorkiga är EU-kommissionens talespersoner eftersom de är under hård press. De flesta andra kan man ringa och säga: ”Jag fattar inte det här, kan vi ta en kaffe?”

Annons

I boken finns det några exempel på när medierna inte har nått ända fram i EU-rapportering. Det här är väl rätt vanligt i svenska medier, är det inte det?
– Ja. Det är tyvärr väldigt vanligt. Dels beror nog på att man inte vet riktigt hur det fungerar så i stället för att ringa och stämma av om uppgifter är korrekta så refererar man till andra medier, Daily Mail till exempel. Och då blir det ofta fel. Den allmänna EU-kunskapen är ganska låg så läsarna kräver inte mer av oss heller.
– Det är förmodligen också lite journalistisk lättja, men politikerna gör det inte enklare för oss. Många politiker har ett egenintresse i att påstå att någonting är ett EU-beslut, och att man inte har något val utan måste följa beslutet. Om en svensk minister hävdar det, är det fortfarande vårt jobb som journalister att kolla om det stämmer. Regeringen har ställt sig bakom de flesta beslut i ministerrådet.
En sak som slår mig när jag läser boken är att EU är så väldigt skilt från det svenska systemet; det är andra institutioner och andra regelverk. Det är lite som att läsa en väldigt invecklad fantasy-bok om ett konstigt land med ett konstigt statsskick och en massa konstiga språk och valutor. Det här är väl en dum fråga, men är EU ett fantasy-land?
– EU är någonting annat än vad vi är vana vid. Det är inget EU-land som känner igen sig helt i EU-administrationen. I Sverige tycker nog många att EU är alla andra länder utom Sverige. Så tror jag att folk i alla EU-länder känner. Särskilt britterna. Vissa länder känner nog igen sig mer än andra, Frankrike till exempel. Vissa institutioner, domstolen till exempel, bygger på fransk modell. Sen har det förstås utvecklats en egen kultur och ett eget språk som är speciell för den här EU-fantasyvärlden. I Sverige ser man lobbyister som någonting negativt, men i EU-världen är det inte det. I EU-länderna är det inte särskilt kontroversiellt att vara EU-skeptisk, men i kommissionen är det ett jättehemskt skällsord. Det finns kulturella egenheter.

Men du, fransk administration alltså, var det en bra idé egentligen?
– Haha, nej, förmodligen inte. Men de är ganska effektiva ändå, fransmännen. Det är stort och mycket, men de får saker gjorda. Jag jämför i och för sig med Belgien och inte Sverige.