”Maktbarometern visar inte det som påstås – och journalistiken förmår inte granska det”
Debatt Nytt för i år är hur medierna själva klättrar på maktlistorna. Hur angelägna kommer redaktionerna då vara att granska vad placeringarna är värda?
SVT återger, utan citattecken, Medieakademins påstående att Sverigedemokraterna för tredje året i rad är mäktigast i svenska sociala medier. Genom ett av Sveriges tyngsta nyhetsvarumärken får påståendet ytterligare spridning och legitimitet.
Medieakademin bidrar själva till förskjutningen. Maktbarometern ramas in som en kartläggning av makt, trots att de samtidigt påpekar att placeringarna snarare speglar andelen av debatten än stödet hos allmänheten. Den reservationen försvinner lätt bakom rubrikerna om vem som är mäktigast.
Här uppstår en självförstärkande cirkel där en stor digital räckvidd ger en topplacering och nyhetsrapporteringen i sin tur förstärker bilden av aktörens betydelse.
Nytt för i år är hur medierna själva klättrar på maktlistorna. SVT rapporterar att de passerat familjen Lundell. TV4 konstaterar att nyhetsmedierna tar en allt större maktposition på Tiktok, där de själva hör till toppskiktet. Hur angelägna kommer redaktionerna då vara att granska vad placeringarna är värda?
Redan 2010 varnade jag i Expressen för en digital maktelit som ”förstått tekniken och länkandets kraft”. Då handlade kritiken om politiker som jagade placeringar på bloggtopplistor. Inför 2023 efterlyste jag här i Journalisten ”mindre lata medier som sväljer digital opinionsbildning istället för att använda sin källkritiska förmåga”.
Det är frustrerande att det inte kommit längre när det är så enkelt att köpa synlighet, använda bottar och samordna anonyma konton. AI möjliggör dessutom massproduktion och schemaläggning av innehåll i enorm omfattning. Det som ser ut som ett brett folkligt engagemang kan i själva verket vara en mindre grupp eller automatiserad aktivitet. Plattformarnas algoritmer styr dessutom spridningen på ett sätt som användarna har så lite insyn i.
Allt digitalt engagemang är absolut inte manipulerat. Men innan vi talar om makt måste vi förstå vilka som skapat uppmärksamheten och hur. Är det människor, bottar, anonyma konton eller samordnade grupper? Och vad vet vi egentligen om deras påverkan?
Ett av rapportens mest intressanta exempel på ”makt” är Facebooksidan ”Vacker dag” som har publicerat cirka 1 500 inlägg som fått över 167 miljoner visningar. Det är ett överpedagogiskt exempel på hur AI-genererat innehåll ser ut med en innehållsmix av påhittade berättelser och nyheter kopierade från etablerade medier. Det är en sida som enligt Facebook administreras från Ungern och Ukraina.
Vad säger då de där 167 miljonerna visningar om sidans makt? Visst, innehållet har fått enorm spridning, men vi vet väldigt lite om de som står bakom, varför det här AI-skräpet produceras och hur det påverkar de som tar del av det. Ändå blir sidan en av Sveriges största i årets barometer över digital makt.
Ett tydligt exempel på skillnaden mellan digital uppmärksamhet och faktiskt väljarstöd är Maktbarometerns tankeexperiment med en alternativ riksdag baserad på årets topplistor. Medborgerlig samling får då 23 mandat, Alternativ för Sverige 26 och Örebropartiet 30. Tillsammans får de 79 mandat, trots att inget av partierna fick ett enda i det verkliga riksdagsvalet. Partierna kan förstås ha påverkat valrörelsen ändå, men då är det den politiska påverkan som borde undersökas, inte antalet reaktioner. Socialdemokraterna får 39 mandat, jämfört med 99 i valet.
Rapporten kom en månad efter valet, mitt under regeringsbildningen. Skillnaden mellan de båda riksdagarna borde ha varit en journalistisk guldgruva för att dagsaktuellt analysera förhållandet mellan digital uppmärksamhet och politiskt inflytande.
Det finns journalister som granskar hur digital opinion skapas och manipuleras, men den kunskapen verkar inte ha förändrat den dagliga nyhetsrapporteringen. Där räcker än idag stora räckviddssiffror för att det ska bli en nyhet rakt av.
Redan 2010 oroade jag mig för att politikernas jakt på digitala topplaceringar skulle bli viktigare än verklig medborgardialog. Med dagens möjligheter att manipulera uppmärksamhet är riskerna betydligt större. Tekniskt kunnande kan skapa sken av en folkopinion som inte finns, och när journalistiken sedan ser det som ett uttryck för politisk makt är vi farligt ute.
Att någon har sett, följt eller reagerat på ett innehåll säger i princip ingenting om hur personen har påverkats. Ändå tillskrivs aktörer inflytande över människor vars uppfattningar ingen har undersökt.
Nästa gång uppgifter om digital makt landar på redaktionerna borde reflexen vara att fråga hur uppmärksamheten har skapats, och av vem. Först därefter går det att avgöra vad som faktiskt är en nyhet. Annars riskerar journalistiken att göra en tillverkad bild av folkopinionen till en etablerad sanning.
Brit Stakston
Mediestrateg & medgrundare till reportagesajten Blankspot
