”Tyckartexter är billig journalistik”

Vi lever i tyckartexternas tidevarv. Hösten 2026 har dessutom metadebatterna fullständigt exploderat, och dominerar nu nyhetsflödena.

Tyckartexter är billig journalistik. Det vet jag som nybliven frilans. Man får skralt betalt. Å andra sidan behöver skribenten normalt inte lämna sin stol, eller sin hjärna. Du kan hämta resonemangen ur den egna pannloben. Skriva snabbt och snärtigt i affektion. För mediehusen blir det naturligtvis mindre kostsamt än att betala reportrar för att göra gedigna fältarbeten och mer nyanserad research över tid för att få människor att våga öppna sig.

Visst är tyckartexterna med påföljande metadebatter tacksamma då de driver trafik och tvingar fram mothugg. Redaktionerna har material för dagar, eller veckor, framöver. Tyckartexterna skapar engagemang och känslor. Raseri. Eufori. Vi mot dem, i våra respektive filterbubblor. En förrädisk känsla av gemenskap.

I papperstidningen är det väl egentligen inga problem. Där är det tydliga vinjetter. Kulturdebatt, idédebatt, opinion, ledare, insändare, journalistik på nyhetsplats. Men nu när de flesta av oss läser i mobilen far texterna runt i sociala mediers evinnerliga tombola. Vi journalister lyckas nätt och jämt själva kategorisera eller urskilja vad som är vad. Kan vi då räkna med att allmänheten, som inte är skolade i vårt tänk, förmår fatta att artiklarna kommit till på helt olika premisser? Och vad händer om tyckartexterna med de påföljande metadebatterna i det långa loppet tränger undan den mer resurskrävande journalistiken som i bästa fall kan skapa förståelse?

Eftersom materialet dessutom ofta rubriceras hårt för att väcka just känslor åt ena eller andra hållet eldas tycka-si-och-tycka-så på tills vi är så nergrävda i våra skyttegravar att vi kanske aldrig mer klarar av att lyssna på varandra igen. Min enkla analys efter den här hösten: Journalistiken underordnas metadebatterna.

Blir läsarna argare?
Ja.

Blir läsarna klokare?
Nej.

Jag väljer att fokusera på två flodvågor i media som sköljt över oss, och, som jag menar, tunnat ut verkligheten till en polariserad metadebatt. Valfusket. Bokstavskriget. Jag hoppas forskare i efterhand kommer att analysera vad som hände hösten 2026 och se om det går att lära något av medias hantering. För journalistik enligt de metoder jag en gång i tiden lärde mig under utbildningen är det knappast. Snarare en ekokammare av åsikter och påståenden, uppblandat med en inte så liten dos fördomar.

Jag tror inte att det finns så mycket mer att orda om det så kallade valfusket som tyvärr lett till att författarvänner och journalistkollegor har slutat prata med varandra. Så vi går direkt över till Bokstavskriget, som har sin grund i en länge pågående strid mellan hem och skola. Bokstavskriget är ett begrepp som jag själv, i min hjärna, hittat på, så jag antar att jag måste förklara mig lite grann för att begripliggöra hur jag tänker.

Bokstavskriget brakade loss ordentligt när Carina Bergfeldt i SVT lät filma sin resa mot ADHD-diagnos. Ett sällan skådat ursinne släpptes lös. Helt plötsligt gav sig läkare in och producerade metervis med text som formgavs som om det vore journalistik. Tyckartexterna med påföljande metadebatter pågick i vecka efter vecka. Men någon riktig journalistik i ämnet såg jag inte röken av. Texterna från dem som retar sig på bokstäverna pumpades ut och lämnade läsarna, menar jag, helt i sticket. Och ja, vi retirerade, återigen, till tyckande. När det egentligen handlar om något så viktigt som vår framtida generation. Om liv och död. Vi har sedan årtionden tillbaka ett trendbrott där framför allt tjejer mår allt sämre, självskadar, går in i ätstörning, gör självmordsförsök och fullbordar suicid – redan innan de hunnit fylla femton.

Är inte det vad debatten borde handla om? Är inte det vad vi borde göra journalistik om? Är inte det vad vi borde fylla tidningarna med?

Algoritmerna styr ju flödena. Eftersom jag själv för ett par år sedan skrev en bok om skolan och om en flicka som gick under radarn i den stökiga miljön och till slut hamnade i ett tillstånd där inte livet kändes värt att leva längre får jag numera upp mängder med tyckartexter om just NPF och skola. Ytterst lite, eller nästan inget av detta är redaktionellt material av journalister, utan just argumenterande texter och känsloyttringar. De bägge sidorna blir argare och argare och argare och argare. Men någon balanserad journalistik i frågan ser jag inte. Bara skrik.

Det är måhända billigare att låta skribenter tycka och tycka utifrån egen skalle. Men är det vad media ska ägna sig åt i en sådan enorm utsträckning? Är det vad som kommer att rädda kvar journalistiken i en värld där demokratin är i gungning?