”Självklart ska politiska journalister också kunna gräva“
Debatt Misstänkliggörandet av Peter Wennblads artikel på ledarsidan om valfusk i Järva vittnar om ett journalistiskt synsätt som bortser från att tidningen är en helhet och dess redaktion ett gemensamt lag
När Arbetets kulturredaktör, Johannes Klenell, i radions Studio Ett misstänkliggjorde Wennblads text för att den var publicerad på ledarsidan, var det inte VAD som stod i den utan VAR den fanns i tidningen som föranledde hans underbetyg.
Plötsligt blev alltså rapporterna inifrån vallokalerna och intervjuerna med valförrättare underordnade det faktum, att en politisk journalist har grävt fram den anmärkningsvärda nyheten och publicerat den på opinionssidan. Detta oaktat Klenells förmodade kännedom om att Peter Wennblad är en rutinerad journalist, som har gjort flera avslöjande grävreportage, sedan han för några år sedan blev biträdande chef för Svenska Dagbladets ledarredaktion. Klenells nedvärdering av en duktig och journalistiskt kunnig kollega, är inte särskilt tilltalande och naturligtvis helt ogrundad inför de obestridliga fakta som lagts på bordet och som fått valmyndigheten och Stockholms kommun att agera.
Föga förvånande har därför exempelvis såväl Expressens fristående kolumnist, Sofie Löwenmark som andra reagerat. Hon understryker (6/10) att en nyhet är inte mindre sann, därför att en ledarskribent har grävt fram den. Och i Smålandsposten samma dag fastslår Martin Tunström att kritiken är detsamma som att diskreditera ledarredaktionerna. Ja, en vit katt kan ju inte bli svart över en natt, hur gärna någon än vill det!
Men Klenells ifrågasättande av sanningshalten i den faktabaserade SvD-artikeln sätter fingret också på en annan berättigad fråga. Nämligen om varför texten inte placerades på en nyhetssida i tidningen; den var ju som klippt och skuren för en sådan placering – dess rätta plats. Svaret är uppenbarligen att en ledarskribent inte får skriva där.
Den som länge och dagligen har följt Svenska Dagbladet har noterat, att den politiska chefredaktören, Tove Lifvendahl, Peter Wennblads chef, återkommande har gjort långa intervjuer med nationella och internationellt intressanta personer vilka dock alltid – och på dubbelt uppslag – lagts på ledarsidan. Det finns liknande exempel från andra tidningar. Som att det på något sätt skulle finnas en beröringsskäck för politiska journalisters artiklar på tidningens allmänna sidor! Också vad gäller hanteringen av debatt- och insändarartiklarna passar det uppenbarligen ibland inte att att en ledarskribent anförtros uppgiften. Som en debattredaktör på en respekterd sydsvensk avisa en gång sa till mig: ”Det blir fel då”. Men vilket felet är, förklarade inte vederbörande
Visserligen vet vi inte om Johannes Klenell hade hållit inne med sin kritik mot Järvaartikeln, om den hade placerats på en nyhetssida. Men i en redaktion måste samarbetet mellan dess olika avdelningar betonas och sättas i främsta rummet. Alla är beroende av varandra. Målet är detsamma: en bra, avslöjande nyhets- och grävjournalistik. Intern redaktionsisolering är av ondo, försämrar helheten, skapar hinder i såväl arbetet som mellan medarbetarna. Engagemang, som exempelvis Peter Wennblads, skall uppmuntras; avslöjande nyheter på rätt plats, i rätt tid och som i längden förhoppningsvis gynnar såväl upplagan som trivseln i arbetet.
Bengt Olof Dike
Tidigare politisk redaktör vid Helsingborgs Dagblad och Norrköpings Tidningar
