Kritik mot att poddar står utan etiska regler

Tidigare i höstas avslöjade SVT Kulturnyheterna omfattande plagiat i succépodden Svenska Mordhistorier, som görs av Dabozzi media och distribueras av Bauer Media. Samma aktörer uppger felaktigt att en ansvarig utgivare tar juridiskt ansvar för innehållet. Ett annat problemområde som poddbranschen dras med – åtminstone enligt utomstående bedömare – handlar om förhållandet till enskildas integritet. Journalisten Jack Werner lyfte nyligen i DN Kultur hur den vildvuxna floran av svenska krimpoddar ”tuggar i sig människoöden som snabbmat”.

Ingen svensk podcast är idag ansluten till det pressetiska systemet. PO kan pröva poddar som är inlemmade i en mediesajt som är ansluten till systemet, som Expressens eller Aftonbladets olika podcasts. Men mot dem har inga PO-anmälningar ännu kommit in. Allmänhetens pressombudsman Ola Sigvardsson välkomnar poddar att ansluta sig till det självsanerande systemet, genom att skaffa utgivningsbevis och ansluta sig frivilligt.

– Det skulle vara en positiv utveckling för hela fältet av nya me­dier, att utöka kretsen av mediesajter som kan prövas. Det skulle kunna dra med sig även andra som inte är anslutna, säger Ola Sigvardsson.

Annons

För poddproducenterna skulle en anslutning till PON-systemet innebära en kvalitetsstämpel, menar PO; visa lyssnarna att man är beredd att låta sig granskas av en utomstående instans.

– Men om man ser det som sin affärsidé att lämna ut detaljer som skadar andra människors integritet kommer man förstås inte att vilja gå in i det pressetiska systemet.

PO menar att det går att göra starka true crime-berättelser utan att frossa i detaljer.

– Det finns alltid möjlighet att berätta en bra historia utan att kränka människors integritet. Det har inte minst våra svenska tidningar visat. De skickligaste poddarna kommer att överleva ändå.

Jack Werner är tveksam till om det självreglerande pressetiska systemet är rätt väg att gå för poddarna. Många av producenterna saknar journalistisk bakgrund, påpekar han, och tror inte heller att publiken ställer krav på en högre etisk standard. Det märktes inte minst i höstens plagiatbråk, då många lyssnare mest ryckte på axlarna:

– Man ser inte riktigt problemet. Utifrån det vet jag inte i vilken utsträckning det vore en kvalitetsstämpel att ingå i det pressetiska systemet, eller om det mer skulle bli en halvbegriplig utsmyckning i hörnet.

Jack Werner tror att poddvärlden vill profilera sig vid sidan av de etablerade medierna, med attityden ”vi behöver inte er”. Därför måste en etisk diskussion, vilket han menar tydligt behövs, föras inom poddbranschen. Frågan är vem som kan driva den.

– Problemet är att det inte finns någon utomstående ”jakthund” som håller en grans­kande lupp över poddvärlden. Att en sådan behövs är oerhört tydligt, och den kunde ha förutsättningar att lansera ett etiskt samtal.

Under tiden är poddbranschen alltså helt oreglerad. En risk är att journalistiken kan lockas att följa efter dem. Jack Werner har inte sett tydliga exempel än, men funderade på problemet när P3 nyligen meddelade att man journalistiskt främst ska satsa på poddar.

– Det är väl klart att det kan bli lockande för journalistiken att ta efter när man ska ut på en marknad där det vanliga är en stor detaljrikedom om offer och anhöriga. Jag slogs av att P3 Dokumentärs Charles Manson-dokumentär hade en okaraktäristisk detaljrikedom för att vara P3. Det kanske är ett tecken i tiden att P3s flaggskepp låter så.

Nils Bergman driver den populära Rättegångspodden, som bygger på ljudupptagningar från rättegångar. Han har också gjort flera true crime-serier för SVT. Han tycker att det inte ”skulle skada” med en etisk standard för poddbranschen. När Rättegångspodden växte från hobbyprojekt till dagens flera hundra tusen lyssnare per vecka skaffade Nils Bergman en ansvarig utgivare i Jonas Häger, vd på databasen Lexbase som podden samarbetar med.

– Jag rådfrågar honom ganska ofta. Vi lutar oss på att podden tillgängliggör offentliga handlingar. Så länge vi inte går ut med osanningar är vi på rätt sida, tycker vi, säger Nils Bergman.

De få gånger någon anhörig eller inblandad i ett rättsfall hört av sig tar man diskussionen. Mest kritik kom efter avsnitten om den mördade tonåringen Lisa Holm.

– Folk reagerade när rättsläkaren berättade om undersökningen av Lisa Holms underliv. Han var ett av många vittnen, vi valde att inte censurera honom. Just det upprörde folk, att hon var så ung. Det kom anklagelser om att jag gör underhållning av något så tragiskt. Men jag anser inte att jag gör underhållning – att använda dramatiserad musikläggning är ett sätt att få folk att lyssna när jag sammanfattar en rättegång från två veckor till två timmar.

Men även om det ni gör är lagligt: hade berättelsen blivit sämre utan detaljerna från rättsläkaren?
– Bra fråga. Jag har hittills varit rätt pragmatisk, det som sägs i rättegången sammanfattas. Men jag ser att det kan vara problematiskt för anhöriga.

Även om materialet är offentligt har du ju spridit det till en stor pub­lik.
– Ja. I takt med att podden har växt väljer jag bort oftare, för att ett fall kan förstoras i onödan om det hamnar i Rättegångspodden.

Nils Bergman framhåller att han främst tar upp uppmärksammade fall och i möjligaste mån anonymiserar vittnen och offer, ibland även gärningsmän.

Du har redan en ansvarig utgivare. Skulle ni kunna ansluta podden till det pressetiska systemet?
– Det är ingen omöjlighet.