”Jag är inte den första som sticker”
Hon är en prisbelönt frilans som fått göra de jobb hon helst har velat. Ändå lämnar Marie Branner nu journalistiken.
Marie Branner har varit frilansjournalist i elva år. Inriktad mot långa reportage och personporträtt har hon regelbundet skrivit åt tidningar som Vi och GPs helgbilaga Två Dagar. Hon har belönats med bland andra Stora Journalistpriset och Publicistklubben Västs Stora Pris.
Trots att hon älskar journalistiken och beskriver sitt frilansliv som privilegierat i den mån att hon sällan behövt jaga uppdrag, lämnar hon nu branschen för att bli pressansvarig på Göteborgsoperan. Det första fasta jobb hon någonsin sökt.
Men branschbytet hänger också i hög grad ihop med frilansmarknadens utveckling. På tio år har Marie Branner fått se sina arvoden sjunka med 20-25 procent.
– Parallellt finns den här utvecklingen där upphovsrätten urholkas och tidningshusen går ihop och delar på material. Jag är inte drabbad personligen men har fotografvänner som är det, säger Marie Branner, som upplevde den ekonomiska stressen som kreativt dränerande.
– Jag är inte den första som sticker nu. Folk blir lärare, går till kommunen… det är så synd på begåvade yrkesmänniskor. Men är man som jag ensamstående med två barn är det mer eller mindre omöjligt att fortsätta som frilansjournalist i Sverige i dag.
Hon tror att situationen kommer att vända uppåt igen, att det kommer att finnas resurser för kvalitetsberättande, men bedömer inte att det kommer att hända de närmaste åren.
– Jag är 48 år och kände att det var dags om jag ska byta bana någon gång. Och jag går till en delvis skattefinansierad verksamhet där vi förmedlar upplevelser, starka känslor och är en del av det demokratiska samtalet. Det är ett regionalägt bolag som är genomskinligt – för mig som journalist är det superviktigt.
