”Branden var ingen naturkatastrof”

Det var torrt i markerna den här sommaren. En gnista från en markberedningsmaskin antände skogen och startade den största skogsbranden i Sverige på hundratals år.

Sven Olov Karlsson befann sig med familjen på fädernegården i byn Nyhyttan när branden bröt ut. Brandhärden låg flera mil bort, ingen trodde att elden skulle sprida sig till byn. Under flera dagar förundrades Sven Olov Karlsson över att den aldrig släcktes.

Men elden letade sig vidare från träd till träd i den hårda vinden. När röken nått fram till gården och elden nådde dubbla trädhöjden på andra sidan sjön förstod han allvaret. Luften blev vit av rök. Skärrad packade familjen ihop sina saker och körde söderut.

Annons

– Jag är glad att vi kom levande därifrån. Elden hade nått fram till skogsbrynet bortom gården.

Redan då insåg Sven Olov Karlsson att han skulle förlora skogen; 40 av 44 hektar försvann i lågorna.

– När vi kom hem till Stockholm knarkade jag nyheter under flera dagar. Nyhyttan var evakuerad och ingen fick åka in i området. Först när några vänner tagit sig dit med bandvagn fick jag veta att husen stod kvar. Men det var fruktansvärt att sitta och inget kunna göra. Vi visste ju inte om elden skulle ta fart igen.

Tidigt bestämde han sig för att skriva boken om det som kom att bli Sveriges största kalhygge. Men det tog tid för honom att bearbeta upplevelsen och tid att ta hand om allt praktiskt kring hans nedbrunna skog. Under tiden samlade han material, korsläste utredningar och hittade kopplingar både till klimatförändringar och samhällets nedskärningar.

– För mig var branden förstås en stor förlust. Jag är en typisk liten skogsägare som använt skogen för att finansiera nödvändiga renoveringar på gården. Att förlora den var som att råka ut för en aktiekrasch eller en fondbluff.

Hans tanke med boken Brandvakten är inte att i första hand lyfta fram sig själv och sin relation till skogen. Eller att hitta enskilda syndabockar till att branden fick ett så katastrofalt förlopp.

Boken är fylld av fakta om skog och bränder och om hur klimatförändringar och eld påverkar naturen. Den handlar också om skogsbolagen och om samhällets förmåga att hantera bränder. I reportage har han följt människor som gjorde vad de kunde för att begränsa elden och rädda det som gick.

I dag har han greppat vad som hände när elden spred sig, och har hittat vägskälen där den hade kunnat bekämpas om det inte varit för flera brister i systemet.

Han konstaterar att det inte var människan som slutligen fick stopp på branden utan det faktum att den hårda vinden lade sig och att elden stötte på terräng där den fick svårare att ta sig fram.

– Samhället har skurit ner på räddningstjänsten samtidigt som värdet på det som ska skyddas har stigit. Brandbilar släcker inga bränder. Det viktiga är hur många brandmän som sitter i bilarna.

Ett annat problem med att snabbt bekämpa den stora branden var att räddningstjänsten hade svårt att kommunicera över kommungränserna och att det fanns en rädsla för att göra fel då viktiga beslut skulle fattas, menar han.

– Branden var ingen naturkatastrof. En till faktor som gjorde att den fick sådan fart är att skådeplatsen var modernt hållen skog med hög andel jämngamla barrträd: det bär fram en eld mycket lättare än skog av varierande trädslag och ålder.

Han varnar för en ökad risk för bränder i framtiden genom klimatförändringarna och det industriella skogsbruket.

– Sverige är världens tredje största exportör av förädlade skogsprodukter: bolagen tjänar massor och borde kanske vara med och betala mer så att brandförsvaret ska kunna skydda deras råvaror.