Åsa Larsson om sista året på Metro: ”En emotionell cirkus”

Den 8 mars 2019 kom den första alarmerande uppgiften om tidningen Metros ekonomiska problem. Hyresvärden Alecta hade gått till Stockholms tingsrätt för att få Metro vräkt från kontorslokalerna i centrala Stockholm på grund av flera månaders obetalda hyror.

Personalen visste ingenting. De hade visserligen fått veta att de skulle flytta, men ledningen hade uppgett att det berodde på att man inte var nöjd med arrangemanget med hyresvärden. Inget sades om att Metro inte klarat att betala hyran. Journalistklubben fick informationen när Journalisten ringde för en intervju.

– När du ringde mig då … det var det första tillfället som det kändes att det skakade, säger Åsa Larsson nu ett knappt år senare.

Hon var ordförande i journalistklubben och fick på grund av krisen komma in från sin föräldraledighet för att hantera uppslitande förhandlingar om uppsägningar. I augusti blev hon till slut uppsagd som en av de sista journalisterna på vad som inte långt tidigare varit Sveriges största dagstidning.

Metro hade under en längre tid haft ekonomiska bekymmer på grund av annonsnedgången, precis som alla svenska tidningar. Bland medarbetarna fanns en helt naturlig oro för framtiden redan innan det blev känt att tidningen inte betalat hyran. Men det hade också funnits hopp. Den nye ägaren Christen Ager-Hanssen hade valt att investera i verksamheten; under vintern och våren arbetade redaktionen med att göra om sajten, och det kostade en del pengar.

– Eftersom han gjorde den satsningen trodde jag nog ändå att det fanns en framtid. Det fanns en ny affärsidé, och även om den var oortodox så var någonting i rörelse.

Att beskriva Christen Ager-Hanssens affärsidé som oortodox kan vara en underdrift. Den gick ut på att ge varumärken som inte etablerats i Sverige gratis annonsutrymme i Metro, och om annonseringen var framgångsrik skulle pengarna ticka in. Sen. Problemet var att sen aldrig kom. I stället för att jobba mot etablerade traditionella annonsörer letade man nya som fick annonsera gratis. Konkret innebar det att Metro ströp sina egna annonsintäkter.

”Vi skämtade om att skicka blommor till Leif Brännström på Expressen som tack för personalinformationen.”

När de första uppgifterna om Metros ekonomiska problem publicerats i andra medier hände allting snabbt. Kronofogden dammsög Metros bankkonton på skattepengar, tryckeriet vägrade trycka tidningen utan förskottsbetalning, och i slutet av mars fick de anställda ingen lön.

Medieuppmärksamheten växte, med Expressens reporter Leif Brännström som nyhetsledare som åkte till London och intervjuade Christen Ager-Hanssen som beskrev sig som en ”general på ett slagfält” med en ”klockren” plan för Metro. Ägaren framstod som mentalt yvig.

I slutet av mars försattes bolaget i rekonstruktion, sedan följde flera snabba sparpaket med uppsägningar.

– Det kom många nya märkligheter under våren och sommaren och oron bara växte. Det var en emotionell cirkus. Samtidigt tror jag att vi alla kände att vi måste härda oss – med en så oförutsägbar ägare kan vad som helst hända. Vi slöt oss i gruppen.

Det som ändå gjorde det lättare för journalisterna på Metro att hantera kraschen mentalt, var vetskapen att den inte berodde på dem, tror Åsa Larsson.

– Vi gjorde bra journalistik, kämpade järnet och det var uppenbart för oss och för omgivningen att vad som hände på Metro inte berodde på något vi journalister gjort. Det var som en olycka som drabbade oss. Det gjorde det lättare att lägga det bakom sig.

Papperstidningen gjordes om till hushållsdistribuerad veckotidning, en ”konstig sista krumbukt”, säger Åsa Larsson, innan den somnade in under sommaren.

En del av journalisterna erbjöds att flytta över till ett nytt bolag utan kollektivavtal. Ett stort antal valde att tacka nej till det erbjudandet. I mitten av augusti hade 20 av de 24 journalisterna slutat och en skelettorganisation försökte hålla sajten uppdaterad ett tag. Sedan sades de sista fyra upp, en av dem var Åsa Larsson.

– Många som slutade upplevde en stor lättnad. Det har varit mycket efterarbete för att få ut uppsägningslön och semesterersättning, men det var en befrielse att komma loss.

– Som klubb och som anställda fick vi ägna mycket tid åt att reda ut vad som gäller vid en rekonstruktion där man ska få statlig inkomstgaranti. Det var väldigt komplicerat, en riktig gröt. Vi hade bra stöd från förbundet men det blev ändå mycket för en själv att göra och hålla reda på.

”Det kändes som att han tröttnade på journalister. Det var ömsesidigt, kan jag säga. No love lost.”

Det kanske besvärligaste under de mest intensiva krismånaderna var den urusla informationen från ledningen, anser Åsa Larsson.

– Vi vände oss till redaktionsledningen för att få svar, men de fick inte heller raka besked om vad som gällde. Många gånger fick vi veta via andra medier vad som pågick. Det gav ett enormt oseriöst intryck. Vi skämtade om att skicka blommor till Leif Brännström på Expressen som tack för personalinformationen.

Vem var det som bestämde på Metro?
– Min uppfattning är att det var Christen Ager-Hanssen, men hans roll var ofta otydlig. Han var vd, sen var han inte vd. Ena stunden bestämde han, sedan hade han inget med Metro att göra, men uttalade sig i andra medier ändå. Det kändes som att han tröttnade på journalister. Det var ömsesidigt, kan jag säga. No love lost.

Christen Ager-Hanssen gjorde ett par ganska hårda uttalanden om journalister och om personalen på Metro. Vad tänkte du om det?
– Vill man göra en godsint beskrivning kan man väl säga att Christen Ager-Hanssen är en speciell person som verkligen försökte göra något nytt av Metro, och när det misslyckades är det så hans krishantering ser ut – han anklagar andra.

Och om man inte vill göra en godsint beskrivning?
– Han tog sig vatten över huvudet redan från början och förstod inte att det han hade köpt var en riktig tidning med riktiga journalister och ett riktigt kollektivavtal.

Hur var det att vara klubbordförande under den här tiden?
– Intressant. Och nedbrytande. Man kommer aldrig att uppleva någonting liknande igen på någon annan arbetsplats. Det har varit många, vad ska jag säga … exotiska situationer.

”Metro hade högt i tak, särskilt efter att Viralgranskaren slog igenom. Ledningen tog till sig att idéer kan komma från alla, även från den nya vikarien.”

Det har stormat på Metro förr. 2014 hotade arbetsgivaren att säga upp alla 30 journalister om de inte fick strunta i turordningsreglerna i ett sparpaket. Men samma år lanserades Viralgranskaren och Åsa Larsson, Linnéa Jonjons och Jack Werner vann Stora journalistpriset i kategorin Årets förnyare.

När Journalisten för fyra år sedan besökte Metros redaktion var tidningen på väg in i en digital strategi som väckte uppmärksamhet, och som i branschen beskrevs som framgångsrik. På ett år femdubblades de digitala läsarna och räckvidden bland unga personer väckte avund bland konkurrenterna. Samtidigt hade man anställt redigerare igen och återgått till att layouta tidningen på redaktionen i stället för på entreprenad, vilket var vad den uppslitande striden 2014 till viss del handlat om.Metros räckvidd bland unga läsare väckte avund hos konkurrenterna. I ett reportage i Journalisten nr 1 2016 var Metro ett av tre exempel på företag som hittat framgångskoncept i den skakiga mediebranschen.

2016 kändes det som att det fanns en jäkla kämpaglöd och ett tänk kring digital journalistik som var ganska fräscht i Mediesverige, bland annat i faktagranskningsandan som naturligtvis kom från Viralgranskaren. Det verkade lovande. Var det så?
– Metro hade högt i tak, särskilt efter att Viralgranskaren slog igenom. Ledningen tog till sig att idéer kan komma från alla, även från den nya vikarien. På andra redaktioner kan det finnas hierarkiska hinder i innovationsarbetet; man kan inte bara kan testa någonting utan det ska först cirkuleras på chefsnivå. Innovationen förväntas komma från chefen, som förväntas vara ett orakel. Den läxan hade Metro lärt sig. Det var ett lyssnande klimat. Det är oerhört sorgligt att det som vi kämpat för i många år gått i kras, säger Åsa Larsson.

Måndagen den 17 februari 2020 ansökte Tidningsaktiebolaget Metro om konkurs i Stockholms tingsrätt. Konkursen beviljades samma dag.

Journalisten har sökt Christen Ager-Hanssen för en kommentar.