”Vad önskar sig Dawit Isaak i födelsedagspresent?”

Imorgon fyller den svenske medborgaren och journalisten Dawit Isaak 62 år. Jag önskar att jag kunde säga att han firar sin födelsedag med prinsesstårta och tända ljus, men det kan jag inte. Diktaturen i Eritrea gömmer nämligen Dawit Isaak i det ökända Eira Eiro-fängelset. Eritrea vägrar visa upp honom, vare sig för medier, jurister eller svenska diplomater. Ingen familjemedlem tillåts besöka Dawit bara för att han har ägnat sig åt oberoende journalistik. Han nekas till och med åtal. Under de gångna 25 åren har diktaturen alltså vägrat att döma den svenske publicisten. Med andra ord har Dawit, efter ett kvartssekel, inte ens fått en dom.

Jag tänker ofta på Dawit som bara är ett år äldre än jag. Jag och Dawit har mycket gemensamt. Vi är båda utrikesfödda, är journalister och pappor till tvillingar.

Imorgon tänker jag lite extra på födelsedagsbarnet Dawit som hämtades, mitt under sin frukost, av den eritreanska säkerhetstjänsten. Det smärtar mig att vi inte har några uppdateringar om Dawit Isaaks situation.

Annons

Vilket ”brott” har Dawit Isaak begått, undrar säkert genomsnittssvensken. Inget. Dawit Isaak har bara använt sig av sin grundläggande mänskliga rättighet: press- och yttrandefriheten. Anledningen till att Dawit Isaak sitter i fängelse är att hans tidning Setit publicerat artiklar med krav på demokratiska reformer. På våra breddgrader är journalistiken inte ett brott. Men i Eritrea, som årligen befäster sin jumboplats i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, kriminaliseras all oberoende journalistik.

Civilsamhällets engagemang för Dawit Isaaks frihet har varit enormt. Manifestationer, inte minst utanför Eritreas ambassad på Lidingö, och uppropen som kräver Dawit Isaaks frihet är otaliga. Senast i september sampublicerade sju svenska tidningar, däribland Journalisten, ett upprop med krav på Dawit Isaaks frihet. Medan Eritrea straffar Dawit Isaak belönas han med priser för sin modiga kamp för press- och yttrandefriheten.

Jag önskar att jag kunde säga att Sveriges regering, och då särskilt utrikesdepartementet, visat samma engagemang för Dawit Isaaks frihet. Visst är det positivt att Sveriges utrikesminister besökte Asmara i fjol men utöver det har man ständigt nöjt sig med att hänvisa till de magiska orden ”tyst diplomati”. Vid alla offentliga framträdanden kräver man retoriskt att Dawit Isaak ska komma hem, men i praktiken gör man ingenting.

Detta icke-engagemang förbryllar mig då en färsk undersökning av Reportrar utan gränser visar att de flesta svenska politiker vill att Sverige ska utöva aktiv diplomati för att hämta hem Dawit Isaak.

Men det är aldrig för sent att rätta till misstag. Jag hoppas att vår nya regering överger den tysta diplomatin och hämtar hem den svenske medborgare som, efter Raoul Wallenberg, väntat längst på svensk hjälp.

Och vad önskar sig Dawit i födelsedagspresent imorgon? ”Frihet hade varit den enda rimliga födelsedagspresenten”, sade Expressens biträdande chefredaktör Karin Olsson när svenska publicister firade Dawit Isaaks sextioårskalas på Sveriges författarförbunds lokaler.

Två födelsedagar senare önskar jag och många andra i Sverige samma födelsedagspresent till Dawit: Frihet åt Dawit Isaak – nu!