”Tre sätt att sno våra verktyg för att attackera journalistiken”

Journalister är ett tåligt släkte. Men det betyder inte att vi ska finna oss i vad som helst. När andra snor våra metoder och arbetsredskap för att attackera oss personligen och har mage att kalla det yttrandefrihet har vi all rätt i världen att säga ifrån. Här är tre strategier som ser ut som journalistik, men i själva verket hotar vår existens.

Ett nytt drag är att vända kameran mot den man blir granskad av.

När ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin (M), publicerar en intervju med SVT-reportern Kristina Lagerström i sin helhet innan den sänts är det ett angrepp på den journalistiska processen, och samma metoder som används av personer med bakgrund i antidemokratiska och våldsbejakande rörelser. Det är också en medveten strategi som flyttar fokus från frågorna som ställs till journalisten som ställer dem och riktar strålkastarljuset mot en enskild reporter som utför sina arbetsuppgifter en helt vanlig dag på jobbet.

Annons

När journalister granskar makthavare är det inte ett personangrepp. Den som känner sig påhoppad av frågor om sitt ansvarsområde har glömt vems förtroende den förvaltar.

Att en minister publicerar en redaktions intervju ryckt ur sitt sammanhang är att vilseleda publiken kring vad journalistik är. Vår tryckfrihetsförordning skapades år 1766 för att hindra staten från att lägga sig i vad som trycks och ge allmänheten insyn i statens angelägenheter. Inte för att dess företrädare ska tysta media.

En enskild intervju är inte hela den journalistiska produkten och journalistik är inte en enskild reporters privata projekt. Arbetet leds och fördelas av redaktörer och chefer. Reportern samlar in material. Redaktionen granskar, kontrollerar, sätter saker i sammanhang. Den ansvariga utgivaren fattar publiceringsbeslutet.

Vi hämtar ofta in information vi inte publicerar. I en tid när alla har möjlighet att publicera sig utmärker sig journalistiken genom att avstå från att publicera det som inte lever upp till de medieetiska kraven. Det är också därför vår verksamhet är undantagen GDPR. Vi får samla in, lagra och bearbeta personuppgifter eftersom en ansvarig utgivare tar ställning till vilka uppgifter som publiceras och väger skadan för den enskilde mot allmänintresset.

Det för oss till en annan strategi att använda journalistiska metoder på ett sätt som skadar journalistiken; att skaffa ett utgivningsbevis utan syfte att utöva ett ansvarigt utgivarskap. Ett av många exempel är databaser som Lexbase, som använder ett utgivningsbevis för att kringgå GDPR och publicera brottmålsdomar för allmänheten utan att väga skada mot allmänintresse.

Det har lett till att domstolar och åklagare blivit mer restriktiva att lämna ut handlingar även till ansvariga redaktioner och databaser som samlar in uppgifter åt dem. Vi ser redan hur det riskerar att urgröpa offentlighetsprincipen i praktiken.

En tredje strategi är att låtsas vara en oberoende plattform som uppmuntrar mångfald och yttrandefrihet genom att ge alla möjlighet att publicera sig, men som i praktiken är både redaktör och utgivare genom algoritmer som tystar meningsmotståndare.

När nya kanaler som Facebook och Twitter gav alla en röst var jag en av många som naivt trodde att det skulle förbättra världen.

Som vi alla vet blev det inte så. Några av de största plattformarna drivs i dag av uttalade journalisthatare som Elon Musk och Trumpmarionetter som Mark Zuckerberg vars algoritmer premierar starka känslor som hat och ilska och prioriterar ned lågmälda resonemang och eftertänksamhet. Det leder till att färre röster blir hörda och att nyanser och sammanhang får stå tillbaka till förmån för lögner, våldsamt innehåll och personangrepp.

Journalister är experter på att anpassa sig till nya arbetsvillkor och metoder. Men när våra egna verktyg vrids ur händerna på oss för att slå sönder fri media behöver vi säga ifrån.

Det är inte att verka för det fria ordet att åberopa sin egen yttrandefrihet för att tysta andras.