Bakslag för Lexbase – ”att publicera domar utan bearbetning är inte journalistik”

”Är det sant att dina barn får svära?” Den lilla pojken på lekplatsen kommer springande mot mig med andan i halsen. Det är inte första gången något liknande händer.

”Ja”, säger jag. ”Mina barn får använda vilka ord de vill, men jag försöker lära dem att aldrig säga någonting elakt till någon annan, något som kan göra någon annan ledsen.”

Det har gått några år sedan dess. Tyvärr har mina barn under tiden fått se det motsatta, hur allt mer blir förbjudet att säga. Tryck- och yttrandefriheten är satt under hård press. Många lagförslag som innebär stora inskränkningar i vad som får publiceras har genomförts de senaste åren, allt ifrån statlig förhandscensur av drönarbilder till inskränkningar i vilka uppgifter som får lämnas till journalister.

Ett av de mer omdebatterade och långtgående förslagen är den så kallade Lexbase-lagen, där en statlig utredning föreslår att det ska gå att göra undantag från yttrandefrihetsgrundlagen. Bakgrunden till förslaget är att politiker vill kunna stoppa databaser som exempelvis Lexbase, från att publicera domar.

Attunda tingsrätt har bett EU-domstolen om ett förhandsavgörande i ett ärende där en man stämt Lexbase för att han menar att sajtens användning av personuppgifter strider mot GDPR. Frågan domstolen har att ta ställning till är om det utgivningsbevis sajten har trumfar personuppgiftsskyddet. Nyligen kom svaret.

Generaladvokat Maciej Szpunar anser att ”en verksamhet som består i att, utan någon bearbetning eller redigering, tillhandahålla allmänheten offentliga handlingar i form av fällande domar i brottmål mot ersättning på internet inte utgör behandling av personuppgifter för journalistiska ändamål”. EU-domstolens slutliga besked kommer först om några månader, men yttrandet är ett stort bakslag för Lexbase och liknande tjänster.

Men det är rimligt. Och rätt använt kan det till och med öppna för en lösning på den kontroversiella frågan utan att hela yttrandefrihetsgrundlagen behöver rivas upp. Den frihet utgivningsbeviset ger kommer med ett stort ansvar. Som ansvarig utgivare behöver du aktivt ta ställning till om det som publiceras kan skada någon enskild mer än allmänintresset medger. Det är ett tidskrävande arbete och samtidigt som många medier med anställda journalister kämpar med att få sina budgetar att gå ihop plockar Lexbases grundare, utan att göra motsvarande arbete, ut miljonbelopp per anställd i koncernen varje år.

Det skulle också gå att tolka ”tillhandahålla för allmänheten” som att tjänster som Siren och Acta Publica, som främst vänder sig till medier, skulle kunna undantas från GDPR eftersom uppgifterna bara tillhandahålls för medier med en ansvarig utgivare som tar ställning till vad som ska publiceras för allmänheten efter att journalister redigerat och bearbetat uppgifterna.

Vi människor är så ivriga att bortrationalisera oss själva, utan att fundera på vad det är vi egentligen är bäst på. Det stora problemet med rättsdatabaserna i dag är att det med ett enkelt knapptryck går att söka fram att någon dömts utan att få veta för vad, varför eller i vilket sammanhang.

Och naturligtvis säger det lika lite om en människa som en svordom tagen ur luften.

Därför är det lika befängt att publicera att en människa dömts för någonting utan att ta ställning till varför uppgiften ska publiceras, som att förbjuda sina barn att säga vissa ord. Den omsorg och empati som krävs för att förstå vad som kan skada en annan människa är inget vi kan avhända oss, varken som ansvariga utgivare eller föräldrar.

Det är i stället något vi borde vara jävligt rädda om.