Politiker, försvara oss!
Journalistikens ansvar liksom ansvaret för journalistiken tål att tänka på – ofta, varenda dag rent av – speciellt när det är valår.
Visselblåsarens ansvar är att blåsa. Journalistens ansvar är att rapportera. Mediets ansvar är att publicera. Svenska demokratins ansvar är att via politik och lagstiftning skydda såväl meddelare som journalist, om det verkligen är demokrati vi vill ha.
När repressionen mot journalister ökar även i länder som kallar sig demokratier, bör företrädare för demokratier som anser sig vara sådana inte enbart till namnet utan också till gagnet, stå upp och slåss för varje millimeter av journalistikens frihet.
Sverige som haft förmånen att leva i en traditon av yttrandefrihet och tryckfrihet borde ta ledartröjan på den internationella arenan i försvaret av journalistiken. Ansvaret ligger på oss alla, men främst på ledare och politiker. Alla politiker som tycker att demokrati är en god idé borde avsluta varje offentligt framträdande med orden ”för övrigt anser jag att en kvalitativ och oberoende journalistik är en förutsättning för en fungerande demokrati”.
Det är ju ändå valår.
Ansvaret för journalistiken ligger också tungt på medieägarna: tas av somliga, inte av andra.
Att låta verksamheten styras av klick är inte att ta ansvar.
Att låta medarbetare gå i evigt otrygga anställningar är inte att ta ansvar.
Att tillåta arbetsmiljö som driver medarbetare mot utbrändhet och cynism är inte att ta ansvar.
Att stå upp för journalistiken i den offentliga debatten är att ta ansvar.
Journalistiken kringskärs när analys, samhällsgranskning och kvalitativ journalistik är mer nödvändig än någonsin. Visst, den mediala infrastrukturen förändras, men det är ett motiv för att slåss för journalistiken, inte tvärtom. Framgångsrik konkurrens består knappast i att likna pladdret och eruptionerna i den digitala soppan.
Politikernas inställning kan grovt beskrivas som från ett till intet förpliktigande medstånd till ett aggressivt motstånd.
Journalister har givetvis ansvar: att vara just journalister och ständigt diskutera vad det innebär med de etiska reglerna i åtanke. Med ett förflutet i tabloidpressen kan jag bli upphetsad över ett saftigt case exemplifierat av en malträterad individ, men caset blir inte sämre av att sättas in i ett sammanhang.
Medveten om hur arbetsförhållandena är inom många journalistiska medier, vill jag slå ett slag för den journalistiska självständigheten. Bara för att många politiker plötsligt vill prata kriminalpolitik, så behöver det inte innebära att journalisterna ska svälja agendan. Det finns en massa andra områden att också bevaka å medborgarnas vägnar.
Någon gång önskar jag att en intervju inte slutar med att den utfrågade uppmanas att uttrycka sig ”helt kort” eller ”nu över till något annat”. Jag vill höra en journalist säga:
– Nu begrep jag ingenting och det tror jag inte tittarna/lyssnarna gjorde heller. Var vänlig och utveckla det här grundligare!
