Snille och smak i kölvattnet av #metoo

I och med #metoo och branschupproren i dess spår kan ingen längre tvivla på att den kvinna som tagit sig över trösklar och krossat glastak till rummen där beslut tas har fått betala ett pris för det. Den som velat hålla sig kvar har alltför ofta tvingats acceptera rådande normer, blunda för tystnadskultur, lockpåläggning och ansvarsundvikande eller bara inte själv orkat ta alla strider. 

 

Akademiens ständiga sekreterare Sara Danius har nu brutit mönstret i genikultens högborg. Kulturprofiler som använder De adertons ”snille och smak” och ekonomiska resurser för att tvinga sig till kvinnors kroppar kan inte längre räkna med att hållas om ryggen. Som tredje statsmakt har också medierna ett ansvar för att korruptionen och övergreppen kunnat pågå så länge. 

Journalisterna bakom Weinstein-skandalen, Jodi Kantor och Megan Twohey, har visat det går att bygga upp ett case som riktar fokus på förövare utan att ha en fällande dom till hands. Men de har också vittnat om hur locket lagts på när andra journalister försökt, genom att redaktionsledningar låtit sig köpas eller gett vika inför hot om stämning för förtal. Journalisternas arbete försvårades av den misstro som hade byggts upp, efter kollegernas bortkastade försök, bland källorna som kunde vittna om filmmogulens övergrepp.

När det väl publicerades blev grävet om Weinstein startskott för en mobilisering som underblåsts av att avslöjandet fick kännbara konsekvenser. I Sverige har #metoo-rörelsen fått särskilt starkt fäste, kanske för att så många är trötta på glappet mellan den feministiska självbilden och den faktiska verkligheten. 

 

Varje berättelse om ett sexualbrott som aldrig anmälts är ett potentiellt gräv som inte blev av, om en förövare som åtnjuter straffrihet och kan fortsätta begå brott. Istället för att skvallra om hur sliskig en chef är, måste vi alla se till att hen ställs till svars och polisanmäls för misstänkta brott. Och oavsett om det går att få en fällande dom kan det inte vara den som bryter tystnaden som straffas. 

Tystnadskulturen kring sexualiserat våld och kränkningar står i vägen för jämlika och trygga samhällen och arbetsplatser. Det gäller inte minst inom journalistiken. För oss på oberoende feministiska, partipolitiskt obundna Fempers har det varit självklart att vi alla är fria att underteckna #deadline-uppropet. Arbetsvillkoren har avgörande betydelse för vilka röster som hörs, för nyhetsvärderingen och för yttrandefrihetens räckvidd. 

 

Därför är det viktigt att vara medveten om att tillsammans med oss som nu sjunger ut, kokar över och har fått nog står en rad grupper vars utsatthet blir än tydligare i all sin osynlighet. Som ännu inte kunnat tala. De flesta sexualbrott begås av närstående och troligen mot barn, men mörkertalet är som störst bland de vars röster hörs minst. Och huruvida de kommer att kunna tala avgörs av vad som händer härnäst. 

Det är korruption att göda mindre lämpade mäns egon. Det är korruption att hjälpa dem att genom förminskande härskartekniker och sexuell terror stänga ute mer lämpade personer – som är kritiska eller kommer med oroande erfarenheter och perspektiv. Och all korruption är sabotage mot demokratin.

En del kallar redan #metoo-rörelsen för en revolution. Svenska akademien är en institution med stark symbolik vars kursändring faktiskt inger visst hopp. Danius kallade inte den anklagade mannen för ett enstaka rötägg. Hon höll ett krismöte som tog vittnesmål på allvar, omgående medgav brott mot egna jävsregler och lät anlita en advokatbyrå som ska granska samtliga ledamöters relation till den så kallade kulturprofilen.

 

Anna-Klara Bratt, chefredaktör Feministiskt perspektiv, Bella Frank, sportredaktör, Sholeh Irani, utrikesredaktör, Felicia Mulinari, kulturredaktör, Jenny Rönngren, redaktionschef.