Gå direkt till textinnehållet

Radio över generationsgränserna?

P1-programmet ”Barnen” har nu funnits i 11 år. Jag möts ofta av journalister som undrar om programmet vänder sig till barn eller vuxna. Som om det är ett antingen eller, som om barn och vuxna lever på olika planeter. Mitt svar är att den ultimata publiken är både barn och vuxna och att de lyssnar tillsammans.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Förra året startade Kerstin M Lundberg och jag ”Barnens Romanpris”, enligt känd Sveriges Radios Romanprismodell. Här tänker vi oss också både barn och vuxna som lyssnare. För vuxna kan det var intressant att lyssna på barn som talar om böcker, men ännu mer inspirerande för barnen själva. I Sverige i dag finns det 932 627 barn i åldrarna 9 t o m 17 år. Och de har i sin tur ca XX föräldrar. Hur når vi den här stora publiken av både barn och vuxna? En publik som förhoppningsvis fortfarande ofta befinner sig i samma rum…  

Jag tänker mig följande situationer: Radion står på i köket på söndagskvällen då ”Barnen” sänds i repris, barnen lyssnar till och hör unga röster eller familjen sitter i bilen och föräldrarna vill lyssna på P1. Då stannar även de yngre till för att lyssna. Reportagen ska självklart inte göras på något tillgjort barnvänligt sätt. Sådant genomskådas som regel. Barn och unga vill vara delaktiga och kan även tycka att det vuxna gillar är mer intressant än barnprogram och ungdomsprogram. Våra publikmätningar börjar med barn som fyllt 9 år. Det finns säkert en medveten idé med detta. 9 -10-åringar tar ofta stora intellektuella kliv och vill inte alltid bara betraktas som barn.  

De här funderingarna kring ”Barnen” som ett allåldersprogram är inte nya. När Johan Thorstenson och jag startade ”Barnen” ville vi göra en ny sorts familje/föräldraprogram. Ett program där barnen själva var huvudpersoner i stället för ett program där barnexperter pratar om barn. Barnens röster skulle höras, de skulle berätta om sina erfarenheter och både vuxna och barn skulle kunna lyssna.  I  ”Barnens Romanpris” diskuterar en barnjury fem nominerade böcker. Barnjuryn utser vinnaren. Tanken med programmen är att de ska inspirera barn att läsa, föräldrar att intressera sig för barnens läsning och lärare att diskutera litteratur i skolan. Sveriges Radio saknade ett barnbokspris och mellanstadiebarn slukar allt färre böcker. Men finns det familjeprogram i P1? P1 är kanalen för den vuxna publiken har jag läst någonstans. I P4 finns familjeprogram och där sänds numera också barnprogrammen.  

Men så hör jag för en tid sedan "På Minuten" och Ingvar Storm kommentera något han själv just sagt: "Nej, men så kan jag inte säga, det här är ju ett familjeprogram." Jag tar kontakt med Ingvar och frågar hur han tänker: "Jo, det är halvt på skoj och halvt på allvar som jag ibland säger att vi är ett familjeprogram och menar då att vi skall tänka på hur vi formulerar oss för att inte stöta bort någon utan hela tiden locka så många lyssnare som möjligt", svarar han. "Självklart vill vi i ’På minuten’ att människor i alla åldrar ska lyssna på våra program, även barn. Detta gäller även ’Spanarna’. Familjeprogram låter lite gammeldags, men är ett bra begrepp som vi kan använda när vi pratar internt i Sveriges Radio", tycker Ingvar Storm. 

Ingvar Storm berättar också att när han gjorde ungdomsprogrammet ”Metropol” under 70-talet så var det massor av vuxna som lyssnade. Det gjorde inte programmet sämre på något vis, tvärtom. De vuxna kände sig inte utestängda och det var bra. Det var likadant med tonårsprogrammet ”Snack” som jag gjorde i P3; massor av föräldrar hörde av sig, men flest var 13-14-åringarna som skrev eller ringde. Ingvar Storm har verkligen en poäng här, vi ska inte vända oss till publiken och säga vilka vi vill ska lyssna! Publiken ska själva hitta programmen. Tilltalet och formen ska rikta sig till alla! Och sedan får vi se vilka som gillar oss… 

”Barnens brevlåda” är ett annat exempel på samma sak – program som avlyssnades av alla, i alla åldrar. Ett av de allra mest populära programmen i Sveriges Radios historia. Jag tror det beror på Sven Jerrings moderna idéer om hur han ville bemöta barn. Han gjorde sig inte till. Det skulle vara respektfullt. Alla förstod också vad som sas i ”Barnens brevlåda” eftersom många program då annars var ganska akademiska.

Idag sägs det att P1 är en kanal för vuxna.”Unga Radioteatern” är ett underbart undantag, ett program som säkert avlyssnas av vuxna. Att P1 bara ska vara för vuxna tycker jag är att begränsa vårt uppdrag. P1 ska vara för alla som gillar våra program och våra hemsidor. Även för barn.

Johan Ilja, 11 år, från Norrköping var med i barnjuryn i ”Barnens Romanpris”. Han är allmänbildad och insatt i aktuella frågor. "Jag går in på  SVTs hemsida och tittar på Aktuellt och Rapport", berättar han. "Jag betraktar Sveriges Radio som vårt lands största och bästa folkuniversitet."

Skulle SR-webben också kunna bli de svenska elevernas bästa aktuella uppslagsbok och källa till bildning? Det finns många barn och ungdomar som söker kunskap och de ska inte behöva känna sig utestängda. Att nå barn och ungdomar handlar inte bara om att göra roliga barnprogram på barnwebben eller program i P3, utan att ta upp deras frågor, deras perspektiv i det allmänna utbudet. De vill höras. De vill berätta om sina liv så att vuxna lyssnar, de vill vara delaktiga i samhället. Det är en av anledningarna till att ”Barnen” och ”Barnens Romanpris” finns och då ska barnen också  kunna lyssna. Även andra radioprogram låter barns och ungas röster höras, men tyvärr allt för sällan.  

Hösten 1981 startade P1 "Radio Ellen" sen kom "Freja!", två program som ställde kvinnornas frågor. "Gender" lades ner nyåret 2007. De feministiska producenterna hade lyckats! Nu behövdes inte längre ett särskilt  kvinnoprogram. Fler kvinnliga programledare var och är fortfarande parollen! Och från 1970-talet och fram till nyligen fanns speciella program som tog upp ”invandrarfrågor”. Men nu finns det inga invandrarhörnor längre. Integrationsfrågorna ska tas upp i alla program! Fler journalister med utländsk bakgrund hörs i SRs program. Vi håller på att lyckas även när det gäller den etniska mångfalden. Hur människor med funktionsnedsättningar ska skildras och komma till tals har förts upp på agendan. P1s serie ”Välviljans Apartheid” har gått i täten. Allt detta stärker public service.

Nu är det dags att fördjupa diskussionen om hur Sveriges Radio ska nå den yngre publiken. Att även ta åldersegregationen på allvar tror jag är ett sätt att få fler yngre lyssnare. "Vi är inte världsbäst på att nå åldersgruppen 9 -19 år!" som Cilla Benkö konstaterade när hon och Mats Svegfors presenterade Medieormen 3.0.

Fler avsnitt
Fler videos