Mikael Romero: Varför vågar ni inte reflektera över era insatser?

Jag har skrivit en bok om varför Mona Sahlin aldrig blev Sveriges första kvinnliga statsminister. Det är ett tidsdokument om hur det var att genomleva ett mediedrev på insidan i mitten av 90-talet. Boken ger många exempel på hur vissa journalister och redaktioner tappade sans och balans under den så kallade Tobleroneaffären.

Tyvärr verkar ingen vilja ta diskussionen direkt med mig. I stället angrips min person för att jag i en tid av politikerförakt lyfter fram positiva sidor hos en politiker som då! inte i dag! var en av Sveriges populäraste.

Jag är skakad över hur provocerade en del manliga nuvarande och tidigare journalister blivit över att jag tecknat en positiv bild av Mona Sahlin. Hon är, med sina fel och förtjänster, kanske den politiker i Sverige som beskrivits allra mörkast i den offentliga debatten.

Annons

Av ledarsidor kallas jag nordkoreansk. På Twitter öser etablerade journalister nedvärderande omdömen omkring sig. Ursäkta mig: var finns proportionerna? Varför detta språkbruk och denna vämjeliga jämförelse? Vem tjänar på denna förgrovning av språket? Vart är det demokratiska samtalet på väg?

Jag har arbetat som kommunikatör och mött den politiska samhällsjournalistiken i drygt 25 år. Jag tycker att journalistiken i vissa avseenden har försämrats. Den har alltmer blivit personfixerad och starkt influerad av en berättarmodell där det moraliska och upprörda anslaget blivit viktigare än sakförhållandena. Kvittojournalistiken är tillsammans med åsiktsjournalistiken den kanske främsta exponenten för denna utveckling.

De partiledarskiften som skett under senare år i det socialdemokratiska partiet har inte bara varit valhänta valprocesser utan också händelser där journalister i både större eller mindre utsträckning har deltagit i spelet eller mer eller mindre medvetet låtit sig utnyttjas för olika syften.

Men det var inte bara medierna som fällde den enda kvinna som aspirerat på statsministerämbetet. Den som läser boken kommer att upptäcka att det är oändligt många fler faktorer som samverkade. Men medierna bär sin del av ansvaret.

Varför är det så svårt för journalister att reflektera över sina egna insatser och kanske också medge att man gjort fel? Att de som förekommer i boken skyr en debatt kan jag förstå, men vad säger ni andra?

Var bevakningen den där hösten år 1995 verkligen proportionerlig? Var det lämpligt att belägra hennes hus och utsätta henne för biljakter? Var det schysst att inte berätta att det fanns två reglementen eller att hon faktiskt inte hade betalningsanmärkningar? Vad har ett tragiskt missfall med räkningar att göra?

Finns det risker med att unga människor som kanske inte betalat sina räkningar väljer bort politiken? Var går gränsen mellan att följa upp nyhetstips och bedriva en journalistik som lånar sig till att vidarebefordra läckor och bli en del i ett maktspel?

Jag är kritisk mot delar av journalistiken för att en frisk journalistik är något av det viktigaste vi har i en demokrati. Nu säger några journalister att fel begicks.

Vilka fel? Konkret! Vad är det ni inte kommer att göra i framtiden som ni gjorde då?

Om debatten och reflekterandet i journalistkåren uteblir – i denna och andra frågor – kommer vi i stället att få se mer förgrovningar och förvanskningar av verkligheten. Mer av oförsonlighet. Mer av medier som värnar sitt eget varumärke i stället för att vara en demokratisk kraft i vårt samhälle. Sammanhangen går förlorade för indignationen och dramatiken. Därigenom gräver också den goda och nyttiga journalistiken som de allra flesta av oss vill värna sin egen grav. Det är sorgligt. Och allvarligt.

Mikael Romero
författare till boken Tobleroneaffären – varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister