Kanger slår in öppna dörrar

Kanger framför tre tydliga ståndpunkter:

1. Guldspadejuryn belönar ett arbete som med största sannolikhet pekar ut en oskyldig man för mord.
2. Mitt arbete bygger på ett enda oomtvistligt faktum: Skandiamannens utstämplingstid från Skandia 23:19.
3. Skandiamannens närvaro på jobbet fram till 23:19 talar för att han är oskyldig.

Jag ska börja med att lugna Thomas Kanger: Guldspadejuryn har inte belönat att jag pekar ut någon som mördare. Det är bara att läsa dess motivering – ordentligt. Mitt arbete ”har gjort Skandiamannen till ett viktigt spår för Palmeutredarna”. Juryn går inte längre, utan belönar alltså att mitt arbete har åstadkommit att Skandiamannen låter sig prövas som gärningsman, dels av dagens Palmeutredare, dels av allmänheten.

Källmaterial från förundersökningen visar hur summariskt, inkompetent och slarvigt Palmeutredarna agerade när Skandiamannen avfördes från mordutredningen 1987. Källorna visar också hur aktuell han var i polisarbetet månaderna efter mordet, och att Stockholmspolisens våldsrotels dåvarande spaningschef hyste starka misstankar mot Skandiamannen.

Annons

Mitt arbete för att framhålla Skandiamannen som gärningsman bygger alltså inte – som Kanger försöker få det till – enbart på hans utstämplingstid 23.19. Den är viktig, men det är vad som händer därefter som är helt avgörande. Här talar det mesta för hans skuld:

1. Hans generella signalement vad gäller längd, kropp och klädsel på mordkvällen överensstämmer med mördarens. Det är så besvärande för Skandiamannnen att han dagen därpå måste hitta på en historia om att han förväxlats med gärningsmannen.
2. Den specifika detaljen med en handledsväska som den flyende gärningsmannen har i handen på Davids Bagares gata. Samma typ av väska bar Skandiamannen dagligen och var ett signum för honom.
3. Hans unika utpekande av ett annat vittne, Lars Jeppson, som befann sig på en från brottsplatsen skymd position – men som var synlig längs gärningsmannens flyktväg. Jeppsons beskrivning av den undflyende mördaren matchar Skandiamannen.
4.  Skandiamannen ljög bevisligen om sin egen roll på brottsplatsen. I vittnesförhören ändrar och anpassar han sin historia i takt med att ny information blir tillgänglig.
5. Det saknas uppgifter som ger en alternativ förklaring till Skandiamannens agerande. Som sagt stämmer han in på brottsplatsvittnenas beskrivning av mördaren, men efter själva skotten har ingen sett Skandiamannen på brottsplatsen.

Dessa fakta var kända inom en begränsad krets redan 1986. Till dem har jag genom egen research kunnat tillfoga: genom sin närmaste vän hade Skandiamannen tillgång till vapen av rätt sort; han hade tränat och tävlat i pistolskytte; han hade ett politiskt såväl som ett privat motiv; han var berusad mordkvällen vilket talar för sänkt impulströskel; hans personlighet och levnadsförhållanden överensstämmer påfallande väl med den gärningsmannaprofil Rikspolisstyrelsen i samarbete med FBI tog fram 1994; och det beteende han uppvisade efter brottet, då han sökte uppmärksamhet hos polisen och i media, överensstämmer med erfarenheter från liknande fall.

I stället för att ta fasta på något av detta ägnar sig Thomas Kanger åt att hitta motsägelser i de möjliga skeenden som föregick mordet. I den prisbelönade Filterartikeln framlade jag emellertid inte några uttalade teorier om detta förspel, varför Thomas Kangers resonemang strängt taget inte hör hemma i en debattartikel om Guldspadejuryns beslut. Men eftersom Journalistens läsare ändå fått sig Kangers tvärsäkra påståenden till livs ska jag ändå svara i korthet.

För det första: Thomas Kanger slår in öppna dörrar. Om han läst boken Den osannolika mördaren hade han upptäckt att de scenarier han behandlar där framställs som olika möjligheter. Vi kan kalla dem Konspirationen, Dråpet samt Det planerade mordet. De är mer eller mindre sannolika händelseförlopp utifrån de kunskaper vi har om Skandiamannen.

Det scenario som har bäst stöd av vittnen från mordnatten är att Skandiamannen väntade på paret Palme utanför bion vid 23-tiden, före filmens slut. Ett flertal vittnesuppgifter från Grand stämmer väl in på Skandiamannen: medelålders man, trekvartslång mörk jacka/rock, glasögon, dubbelknäppt keps. Även Mårten Palme har påpekat att Skandiamannen väl liknar den man han noterade ett stycke bort från föräldrarna efter bions slut.

Skandiamannen torde i så fall ha upptäckt paret Palme – som före biobesöket, vid 21-tiden, stod exponerade i uppemot 15 minuter på Sveavägen – i samband med att han vid samma tid återvände efter en sen middag på stan, enligt uppgift från en av väktarna som tjänstgjorde på Skandia under mordkvällen. Då hade han två timmar på sig att ordna fram ett vapen.

Så varför sköt han i så fall inte Olof Palme redan när statsministern kom ut från bion? En möjlighet är att modet svek Skandiamannen på den välbefolkade trottoaren, och att han därför återvände till Skandiahuset för att stämpla ut och gå hem. Väl tillbaka ute på gatan mötte han emellertid återigen paret Palme, nu mol allena på en ödslig del av Sveavägen – och grep enligt detta scenario tillfället i flykten.

I boken är jag tydlig med att vi vet för lite för att varken verifiera eller falsifiera något scenario med säkerhet. Förhoppningsvis kan Palmeutredarna komma längre i sin förundersökning vad gäller just förspelet till mordet.

Medan vi inväntar deras redovisning kan Thomas Kanger sluta oroa sig för Guldspadejuryns beslut, eftersom dess motivering inte gör sig beroende av det rättsliga utfallet. Varför inte utnyttja den nyfunna sinnesron till att läsa boken?

                                   Thomas Pettersson, journalist och författare till

                         artikeln  Den osannolika mördaren i magasinet Filter.

Läs Thomas Kangers debattartikel här

Läs Thomas Kangers svar på repliken här.