Gå direkt till textinnehållet

”Det är som sörjande jag kommer hit”

När den kinesiske journalisten Yang Jisheng mottog Stieg Larsson-priset höll han detta tacktal:

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Högt ärade prisjury, mina damer och herrar!

Det är som sörjande jag kommer hit för att motta ett pris. Jag sörjer Kinas 36 miljoner svältoffer. Jag sörjer att den mänskliga tragedi som inträffade för över femtio år sedan fortfarande hemlighålls. Jag sörjer att de som avslöjat tragedin underkuvas, angrips och förtalas. Det här är inte bara en prismottagning, utan också en minnesstund för 36 miljoner kinesiska bönder. Priset går inte heller bara till mig, utan till ett otal överlevande och forskare som avslöjat och grävt i det här historiska skeendet.

Mellan 1958 och 1962 dog tiotals miljoner kineser av svält – under normala väderförhållanden och trots att landet varken drabbats av pest eller krig. De dog på grund av bristfälligheter i den tidens starkt centraliserade politik och ekonomiska system.

Hungersnöden innan de dog var långt mer skrämmande än själva döden. All växtlighet åts upp, träden rensades från sin bark, och fåglar, råttor, kläder och jord användes för att dryga ut kosten. Liken av de döda, utsocknes hungeroffer och till och med nära och kära kom att tjäna som föda för att stoppa hungern.

Det finns många sätt att dö, men att svälta ihjäl är det mest smärtsamma. I äldre tid användes i Kina den grymma avrättningsmetoden ”lingchi”, som gick ut på att den dömde, snitt för snitt, långsamt skars till döds. Offret strimlades sakta från utsidan. Att dö av hunger är att avrättas genom tusen snitt från insidan.

Vid den här tiden var energibehovet för en hårt kroppsarbetande kinesisk bonde mellan 3 400 och 4 000 kalorier, en energimängd som måste tas upp från födan. Enligt dåtida officiell statistik var den genomsnittliga ransonen satt till 175 gram ris per dag (olja, kött eller andra kompletterande livsmedel ingick inte). Det räcker till att generera 618 kalorier. I själva verket var det dock få bönder som såg till något ris; de fick i stället nöja sig med usla surrogat. Och även om de lyckats få i sig 618 kalorier, skulle de alltså fortfarande ha saknat mellan 2782 och 3382 kalorier.

När intaget av näring inte täcker åtgången sker följande med människokroppen: Först utnyttjas glykogen som lagrats i kroppen. Men den energi som frigörs genom nedbrytning av glykogenet som finns i levern och musklerna täcker bara energibehovet för en dags förbränning (det vill säga den lägsta nivån för att uppehålla livet). Därefter förbrukas kroppens fettreserver. När fettet konsumeras finns det risk för syraförgiftning. Den som inte dör av syraförgiftning fortsätter – när fettet förbrukats – att bryta ner proteinet i kroppens inre organ och muskler. Därmed förtvinar kroppen, och inälvorna krymper.

Människokroppens enzymer, hormoner och antikroppar består eller bildas av proteiner. När de tar slut är tillståndet allvarligt. Att förbruka sig själv, att bryta ned sig själv tills döden inträffar, tar ungefär en månad och är ett ytterst grymt och plågsamt förlopp. Det är som att avrättas genom lingchi, fast från insidan.

Vid extrem hunger försvagas flera av kroppens funktioner. Hungrande människor kan i ett skede reagera med extrem våldsamhet. På grund av självbevarelsedriften kan de söka efter allt slags mat utan tanke på konsekvenserna. Under den fasen kommer fortlevnaden i första hand och den djuriska driften tar över. Människor som drabbats av extrem hunger bortser i jakten på föda från sina nära, från moral, värdighet och följderna av sina handlingar. Enligt den ofullständiga statistiken räknas antalet fall av kannibalism i hela landet i tusental. Bland dessa finns exempel där offret varit en släkting.

Jag är journalist till yrket och forskar i Kinas samtidshistoria. Om jag skulle förbigå den här stora och dessutom självupplevda katastrofen, skulle jag svika mig själv. Samtidigt skulle jag svika 36 miljoner döda svältoffer. Hur skulle jag kunna tysta mitt samvete och ignorera en så betydande historisk händelse, när till och med min egen far dog i svältkatastrofen? Under nittiotalet bestämde jag mig för att nedteckna den här historien. Jag besökte något dussin provinser och lika många provinsarkiv. Där gick jag igenom en stor mängd dokument och intervjuade över hundra ögonvittnen till svältkatastrofen.

Min bok, Gravsten, gavs ut 2008 i Hongkong. Den innehåller varken fabrikationer eller överdrifter. Varje påstående är belagt med tillförlitliga bevis. Boktiteln kan förstås på fyra olika nivåer: För det första reser jag en gravsten över min far som dog av hunger 1959. För det andra är boken en gravsten över de 36 miljoner kineser som svalt till döds. För det tredje är den en gravsten över det system som gav upphov till hungerkatastrofen. För det fjärde: Genom att skriva den här boken tog jag stora politiska risker. Om jag råkar ut för problem på grund av den och tvingas offra mig för mina ideal, blir boken naturligtvis min egen gravsten.

Det är inte främst för att stilla mitt samvete, som jag skriver de kinesiska nödårens tragiska historia, utan fastmer för att bevara nationens minne. Ett folk som inte vågar konfrontera sin historia är ett folk utan framtid. Vi ska inte bara minnas det vackra, utan också det onda. Inte bara det ljusa utan också det mörka. Att med tvång utradera minnet av katastrofer, mörker och ondska, riskerar bara att sänka ned folket och nationen i ett än djupare mörker. Jag skriver den här historien just för att folk ska minnas katastroferna, mörkret och ondskan och för att vi hädanefter ska kunna hålla oss undan från dem.

Att juryn ger priset till Gravsten visar att den värdesätter människokärlek. Nu när jag strax ska sluta att tala, låt oss tillsammans ägna de 36 miljoner bönder som dog av svälten en tyst minut! (Alla reser sig gemensamt och iakttar en minuts tystnad.) Jag tackar av hela mitt hjärta. Den här tysta minuten för svältoffren kom visserligen långväga ifrån och femtio år för sent, men människokärleken överskred både tiden och gränser. Det krävs människokärlek som överskrider rummet och tiden för att vi ska leva i endräkt i vår globala by.

Tack!

                                                                      YANG JISHENG

                                                                      Översättning: Daniel Eriksson

Fler avsnitt
Fler videos