Den hotade sportjournalistiken
I slutet på 70-talet och i början på 80-talet var jag sportjournalist på Dagbladet i Sundsvall. Jag följde och skrev om Selånger i bandy, Timrå i ishockey och IFK Sundsvall i fotboll. På fredagskvällarna jagade jag på telefon mer eller mindre nyktra lagledare i division sex Medelpad för att kunna skriva en kortis med resultat och målgörare i deras respektive matcher. Inte alltid så roligt att göra, men nästan alltid roligt att läsa för de inblandade som ju faktiskt är ganska många
Övrig arbetstid gick ut på att jaga nyheter. Några nyförvärv till Timrå, en idrottsledare har förskingrat den lilla föreningens pengar, ett nytt fotbollslag ska bildas och sådant.
Att varje tidning hade en lokal sportbevakning och en nyhetsjakt var en självklarhet.
I dag ser vi något helt annat. Sportredaktioner läggs ner, slås samman och står först på listan när det gäller besparingar på landets redaktioner.
Journalistiken ändrar också form. I dag handlar det om Det Heliga Klicket.
Det dagliga nyhetsarbetet och den dagliga bevakningen läggs åt sidan.
I stället satsar de flesta medier på tyckare. På de stora tidningarna trängs mer eller mindre geniala tänkare på varje sida. För att höras i bruset måste också tyckarna höja rösten så till den milda grad. Avgångskrav på en idrottsledare ställs en kvart efter att han har parkerat fel med sin bil och fått böter av polisen.
Syftet är att skapa det som är klickvänligt på nätet.
Det gäller också den vanliga sportjournalistiken som trots allt finns kvar.
Om Zlatan byter kalsonger är det i dag en långt mycket viktigare nyhet än något annat.
Jag vet, jag är i en respektabel ålder och då är man ju nästan per definition bakåtsträvare och har inte förstått att det är det digitala som är framtiden och så vidare.
Men jag vill ändå ställa frågor i sammanhanget.
Är det sportjournalistikens uppgift att alltid vara populär?
Om det klickas mycket på Zlatans kalsongbyte, är det då god journalistik?
Kvällstidningarna brukade förr i tiden få skäll för att de med lockande löp och rubriker försökte fånga läsare med skvaller och snaskigheter. I dag är den tanken upphöjd till den allenarådande journalistiken.
Det är inget fel på skvaller och annat publikfrieri men om det är det enda vi ska göra, vad händer då?
De som står längst fram och talar om att det digitala är vår enda framtid påpekar ofta att det aldrig funnits så mycket journalistik som nu med den stora tillgängligheten och alla sociala medier.
Nog är det sant att det aldrig funnits så mycket skrivet som nu, så många ord.
Men att det blivit mer journalistik?
Knappast, parallellt med ovanstående händer nämligen också något annat.
Det sparas in på sportredaktionerna och de som blir kvar ska göra desto mer.
De ska skriva inför matchen, de ska direktreferera på nätet under matchen, de ska fotografera, de ska göra små taffliga inslag som TV-reportrar inför 14 begeistrade tittare, de ska twittra och facebooka med sina läsare. Nyhetsjakt är i princip borta från de flesta av landets redaktioner.
Även detta beskrivs som något slags framsteg för journalistiken, att vi nu interagerar med läsarna/lyssnarna/tittarna.
Nej, jag är inte på.
Om du har en duktig skribent som också ska fota, filma, twittra och direktreferera så blir resultatet sämre. Jag upprepar: Resultatet blir sämre, punkt.
På de stora arenorna satsas det som aldrig förr, det måste jag hålla med om. Men om det är så bra för sportjournalistiken vet jag inte.
Skid-VM bevakas av sjutton reportrar och experter som tycker och tänker. I Champions League-studion sitter folk i knä på varandra för att tycka och tänka.
Vet inte om jag är ensam om att numera kolla när matcherna eller tävlingarna börjar så att jag kan knäppa på TVn då för att slippa höra detta prat, prat, prat.
Men också här hoppas kanalerna på att den hårda bevakningen leder till att de blir älskade av folket.
Visst är det skönt att bli omtyckt och visst är det bra om vi kan interagera.
Men jo, jag är orolig för sportjournalistikens framtid.
Är det verkligen så att vår högsta uppgift är att umgås med våra lyssnare/läsare/tittare?
Ligger det inte också i vår yrkesroll att informera människor, att berätta nya saker för dem, att bevaka och granska makten i idrottens värld?
Vad händer med bevakningen av de små idrotterna och för att inte tala om de lägre serierna?
Mittmedia slår ihop sina sportredaktioner och det mesta pekar åt samma håll över hela landet.
Den tidning jag nämnde inledningsvis, Dagbladet i Sundsvall, lades ner för några veckor sedan, efter 115 år.
Det är självklart sorgligt men när jag hör representanter för ägarna Mittmedia prata om att Dagbladet gått in i det digitala tio år för sent, då blir jag matt. Snarare handlar det om tio år för tidigt.
Reportrar skulle twittra, facebooka, filma, redigera, skriva och läsaren erbjöds ett nytt fantastiskt digitalt erbjudande tillsammans med papperstidningen och halva upplagan försvann.
Sporten blev redan tidigare i princip gemensam med Sundsvalls Tidning.
Läsarna försvann för att produkten inte längre var relevant för dem. Och det berodde inte på att tidningen gick all in i det digitala försent, ett problem var i stället att man gick all in överhuvudtaget.
Läste nyligen en artikel i Dagens Media. Där konstateras att mediehusen haft svårt att få med sig annonsörerna ut på nätet. Nu går konsumenterna i högre utsträckning över till mobilerna och då blir det ännu ett steg, och förmodligen ett längre, att få med sig annonsörerna.
Sakta men säkert försvinner de som i grunden betalar för journalistiken, medan Aftonbladet och andra jublar över antal besökare och sin ”succé” som TV-kanal eller på mobilen.
Jo, jag tror att sportjournalistiken är hotad. Jag är till och med rädd för att journalistiken överhuvudtaget är hotad.
Men jag har mycket gärna fel.
Lovar att ta på mig dumstruten om klickandet visar sig ha drivit fram en ny, fantastisk och lönsam journalistik. Oavsett på vilken plattform, det är inte det som är det viktiga. Så att ni inte tror att mina synpunkter bara handlar om att jag vill ha tillbaka papperet. Så är det inte. Jag vill ha god journalistik.
Håkan Söderberg
lärare i journalistik på Poppius journalistskola och frilansskribent
Fotnot: Artikeln är tidigare publicerad i Sport&Affärer.