Daniel Velasco: Vågar byta perspektiv

Daniel Velasco gillar att vända på perspektiven och angripa ett ämne på ett sätt som avslöjar våra fördomar och förutfattade meningar. Han vill använda journalistiken som en skrattspegel.

Det var precis så han arbetade i den prisbelönta radiodokumentären Jävla vitskallar som handlar om svenskar som bosatt sig på spanska solkusten, svenskar som har lika svårt att integreras i det spanska samhället som invandrare i Sverige.

För att skattspegeln tydligare skulle framträda använde sig Daniel Velasco konsekvent av samma terminologi som förekommer då invandrare beskrivs i svenska medier. Han kallade de svenskar som flyttat till Spanien för invandrare och spanska ungdomar för helspanska.

– Vissa blev upprörda över det, men om det är fel att använda denna terminologi för att beskriva de svenskar som bor i Spanien är det också fel att göra det om invandrare i Sverige, säger Daniel Velasco.

bryt

Dokumentären sändes några månader efter valet år 2002 då folkpartiledaren Lars Leijonborg profilerade sig genom att kräva kunskap i svenska för att bli svensk medborgare. Underförstått i dessa krav fanns det en önskan att alla invandrare skulle integreras in i det svenska samhället.

Vad Daniel visar med sin dokumentär är att det inte är så lätt att ta seden dit man kommer, att det inte är så lätt att snabbt lära sig ett nytt språk även om man skulle vilja.

Daniel har på nära håll upplevt hur det är att bli diskriminerad för att man inte kan ett språk. Efter gymnasiet åkte han till Barcelona för att jobba – trodde han. Vid varje anställningsintervju fick han frågan om han talade flytande katalanska, vilket han inte gjorde. Istället började han plugga spanska och katalanska och hade planer på att bli översättare.

bryt

I Barcelona fick han också sina förutfattade meningar ifrågasatta, ett första möte med den omvända världen som han senare skulle utnyttja i sin dokumentär om svenskarna på solkusten. En engelsk tjej han pluggade spanska tillsammans med blev misshandlad av spanska skinnskallar. De skar sönder hennes ansikte med en kniv. De ogillade nordeuropéer.

– Det blev en chock för mig att det fanns ett hat mot invandrare från norra Europa. Majoriteten av spanjorerna är naturligtvis vänliga. Men likväl som i Sverige finns där en klick rasister.

I dokumentären intervjuar Daniel några spanska tonåringar som säger att de inte gillar svenska ungdomar. De säger att svenskarna måste lära sig spanska och anpassa sig till Spanien, annars kan de åka hem: samma argument som används då många svenskar diskuterar invandrare i Sverige.

Svenskarna är den största etniska invandrargruppen i södra Spanien. Sedan Sveriges inträde i EU flyttar ungefär 1 200 svenskar varje år till Costa del Sol. I dag bor ungefär 40 000 svenskar i Spanien. I Fuengirola har de skapat ett Minisverige med svenska restauranger, affärer, kyrkor, sjukhus, tandläkarmottagningar, tidningar, radiostationer och en svensk skola där de flesta barnen går. Skolan är omgärdad av höga staket och för att komma in krävs portkod.

bryt

Daniel intervjuade en tjänsteman vid Malagas kommun som förklarade att svenskarna var en svår grupp att integrera. Enligt Salvador Palomo finns det inom den skandinaviska kulturen en stark tendens att stänga in sig i den egna gruppen. De få kontakter svenskar har med spanjorer är ytliga. Svenskarna gör inga försök att integrera sig. De snarare isolerar sig från det spanska samhället.

Daniel vill att vi med denna spegelbild av hur svenskarna lever i Spanien ska reflektera över vilka krav vi ställer på invandrare i Sverige. Han vill visa att det är svårt att integrera sig och att det inte är självklart att man vill göra det om man flyttar till ett annat land.

– Många tror att alla som kommer till Sverige är tacksamma över att bo här och vill bli svenskar. Det kanske inte alls är så. De kanske tänker som svenskarna i Spanien: Just nu bor vi här, men vi vill inte bli spanjorer. Jag tror att många människor som kommer från andra länder tänker likadant. Det är en svensk fördom att alla som kommer hit vill bli svenskar och ta del av det svenska samhället.

bryt

Daniel trodde först att det skulle bli svårt att få svenskarna att ställa upp och berätta hur det var att vara invandrare i Spanien. Men det var inga problem eftersom han förklarade att programmet endast skulle sändas i svensk radio. De flesta personer som intervjuades presenterades dessutom endast med förnamn. Men både Daniel och de intervjuade underskattade Internetlyssnandet. Efteråt har han fått reda på att programmet laddats ner och spridits via CD.

– Dokumentären har väckt stor debatt bland svenskarna i Spanien, mer än vad jag hade föreställt mig, mycket beroende på att de har lyssnat på dokumentären på nätet. Vissa har varit arga men de flesta som hört av sig har varit positiva och tyckt att frågorna om integration var viktiga. Det har även ringt svenskar från Grekland som vill att jag ska göra en dokumentär även om dem. De tyckte att de hade samma problem.

Men någon dokumentär om svenskar i Grekland blir det inte. Daniel känner sig för tillfället trött på all uppmärksamhet kring dokumentären. På Radio Stockholm har han jobbat i flera år med inslag om integration. Att det blev integrationsfrågor han sysslar med är en slump, menar Daniel, och har inget med hans efternamn och hans halvspanska bakgrund att göra. När han jobbade på Dagens Nyheter skrev han om sjukvård och medicin.

Dessutom tycker han att det är fel att enbart personer med invandrarbakgrund ska syssla med integrationsfrågor, att den etniska bakgrunden ska predestinera reportrar till att bevaka vissa frågor.

bryt

När Daniel gjorde ett av sina reportage för Radio Stockholm träffade han två invandrarungdomar som hade ungefär liknande bakgrund som han. De ansåg inte att Daniel var invandrare, däremot uppfattade de sig själva som invandrare eftersom de blev bemötta på det sättet.

– Jag tror att det kan vara utanförskapet som gör att vissa med utländsk bakgrund känner sig som invandrare och andra inte. Samma personer i en annan miljö, i en annan skola och med andra vänner skulle identifiera sig annorlunda.

För att det nya Sverige ska kunna beskrivas på ett ärligare sätt i medierna vill Daniel att det anställs fler journalister med invandrarbakgrund på redaktionerna. Hur? Enligt Daniel är det cheferna som ska se till att denna snedrekrytering bryts.

– Journalistkåren består till större delen av helsvenskar från övre medelklassen. Eftersom journalister inte bor i områden där många invandrare bor späs fördomarna på. Uppslag till reportage och nyheter kommer från journalisternas bekanta och vänner som tillhör samma socialgrupp och med samma etniska bakgrund. Det gäller att bryta sig loss från sin egen vardag.

bryt

I dag förekommer invandrare i medier bara då det handlar om segregeringsproblem, flyktingar, kriminalitet, hedersmord eller kulturella evenemang.

– Om det fanns fler invandrare bland journalisterna skulle deras vardagsliv komma fram. Invandrare får alltför ofta uttala sig i medier just i egenskap av invandrare. Man hör sällan invandrare svara på allmänna frågor om exempelvis daghemstaxa eller skattepolitik.

Daniel anser att den alltför ensidiga fokuseringen på vissa frågor kan förstärka utanförskap och fördomar, eftersom många som inte har kontakt med invandrare annat än via medier kan få uppfattningen att alla invandrartjejer tvingas bära slöja, att de är offer, och att alla invandrarkillar är kriminella.

– När medier rapporterar om hedersmord eller brott exkluderar de invandrarna som lyssnargrupp. Reportagen handlar om dem, men vänder sig inte till dem. Det är reportage gjorda för svenskar.

PÄR JANSSON

pj@journalisten.se