”Kanske var jag fåfäng”

Det var inte så lätt att hitta jobb berättade du för mig. Det här kan nog många känna igen sig i. Vad tror du det beror på?

– Kanske var jag fåfäng som trodde att jag jobbat upp ett renommé i Göteborg efter alla år på GT. Jag hade ju varit idog där i 35 år, var ett namn. Men samtidigt kan det vara så att jag var så starkt förknippad med dels tidningen, dels som nöjesreporter, att det inte gick att se mig i en annan yrkesroll eller journalistisk genre. Samtidigt tycker jag att jag har ett starkt CV, som visar på bredd från allt till skrivande till chefskap, säger Kai Martin.

Är vi för åldersfixerade inom medierna?

Annons

– Jag är rädd att det har blivit så. På GT har samtliga utom tre bytts ut mot yngre förmågor. Allt detta är på gott och ont. Mina bästa arbetsplatser har varit då det funnits en balans mellan män och kvinnor, bakgrund och åldrar. Erfarenhet parat med nyfikenhet och iver. Vi har alla behov av att lära och dra nytta av varandras kunskap, nyvunnen eller gammalfunnen.

Vad har du gjort de tre åren mellan GT och Göteborg Direkt?

–  Efter några hektiska år, främst känslomässiga, i slutet på min GT-bana valde jag att ta det lite lugnt ett tag. Jag gjorde några frilansjobb, bland annat som konferencier under Kulturkalaset inför 40 000 personer på Götaplatsen då Laleh mötte Göteborgs symfoniker i augusti 2014. Men min avsikt var hela tiden att få ett fast jobb, då jag inte velat frilansa. Jag har till dags datum sökt över 150 jobb, kommit till väldigt få intervjuer, gått på oändligt många kurser, varit aktiv i sociala medier för att visa att jag finns och är aktiv. Dessutom släckte Expressen hastigt min blogg hösten 2014, det skulle ske, men det skedde inte i samförstånd, så jag fick raskt starta min egen – kaimartinblog.com – där jag har hållit fingrarna och tankarna igång. Jag har dessutom spelat en hel del ishockey, målvakt sedan 50 år tillbaka, en passion i aldrig sinande.

Vad kan en 61-årig nöjesreporter se, som en 24-åring missar?

– Jag är fylld av beundran över unga människors kunnande och sätt att skriva. Men jag inbillar mig att jag ser mer vitt och brett, högt och lågt. För mig är nöjesvärlden alltför rik för att vara snäv i min rapportering. Jag gillar att kliva från uppsättningar på de stora scenerna till privatteatrar eller fri teatergruppers uppsättningar, från show på Rondo till Mölndalsrevyn, från klubbgig på Pustervik till arenakonserter på Ullevi. Min bakgrund som musiker är också en fördel i mina möten. Plus alla kontakter, förstås.

Vad ser du fram emot att sätta tänderna i nu för Göteborg direkt?

– Allt. Men inledningsvis är det här en 50-procentigtjänst, så det gäller att balansera vad som kommer in med vad som ska ut. Just nu står premiärerna tätt i Göteborg, så det har blivit en hel del om det. Men det finns mycket spännande ny musik blandat med gammalt. Jag har ett uppslag varje vecka, som ska fyllas. Det är oerhört smickrande och stimulerande. Att vara i produktion igen är onekligen kittlande, en känsla av overklighet mitt i det krassa journalistiska arbetet.

En del känner säkert till att du, förutom journalist, också är artist och musiker. Bland annat i Kai Martin & Stick. Vad händer med musiken?

– Vi gjorde comeback 2013, men hade förstås då bara gammalt material att luta oss emot. Men vi kände att det gick så bra att vi ville se om vi inte kunde göra ny musik. När vi spelade på Liseberg 2014 hade vi två nyskrivna låtar. Året efter, på Gröna Lund, tre. Dagarna efter den spelningen gick vi in i studion för det som kom att bli albumet [utan titel], som kom i maj 2016, 31 år efter vårt senaste. En fantastisk resa – det också.