Gå direkt till textinnehållet

Alexander Mahmoud: ”Som frilans var jag alltid rädd att bli utbytt”

Under elva år som frilans jobbade Alexander Mahmoud all vaken tid. Nu kommer han med en ”kaotisk” bok – om fotografvardagen, om de papperslösa, om pandemin, rasismen, kriget, kroppen. ”Framför allt är det en kärleksförklaring till arbetet.”

Jag kör till Södermalm och fotar en gubbe som är arg på paketutlämningar, jag kör till Kista och fotar Afghanistans ambassadör som har förlorat sitt land när talibanerna tog över.

Boken Du vill inte mer har precis kommit från tryck, Alexander Mahmoud har fått ett första exemplar och bläddrar, han är nöjd med trycket, bilderna kommer fram bra. Det är på flera sätt en hybrid han gjort; det är både foto och text, både arbetsdagbok, självbiografi och en samhällsskildring genom en rad människors berättelser.

Boken skildrar hans liv under pandemiåren 2020 och 2021. När den börjar, på julafton 2019, är han nyanställd fotograf på Dagens Nyheter efter elva års frilansande.

Annons Annons

Det är julafton idag, jag brukar jobba julafton, juldagen, annandag jul, men inte i år. För nu, är jag anställd.

Det tog tid för Alexander Mahmoud att vänja sig vid att inte jobba jämt, en process som skildras i boken.

– Branschen formar en, man tar inte semester som frilans. Man går upp tidigt varje morgon, man mejlar, mejlar, bönar och ber. Man är och känner sig oerhört utbytbar. Jag ansträngde mig hårt för att inte kunna bytas ut.

2015 kom hans bok Mellan rummen, också den i dagsboksformat. Att det blev en uppföljare som också är ett tidsdokument över de märkliga pandemiåren, är mycket förläggaren Elise Karlssons förtjänst.

– Hon har frågat, tjajat, sedan jag skrev reportaget om Iryna. Jag har inte hunnit förrän nu. Min bok om att jobba för mycket blev försenad för att jag jobbade för mycket.

I manusarbetet har han utgått från dagboksanteckningar, men framför allt vardagsfoton i mobilen han tagit för att minnas. Han visar. Så föll ljuset i den och den lokalen, så såg mönstret på golvet ut, den där hunden satt på golvet… Han hade 1 500 bilder som material.

”Den mest spännande bok om klass som ni kommer läsa det här decenniet”, skriver förlaget Norstedts i ett pressmejl om Du vill inte mer. 

– Jag nämner bara ordet klass en gång, tror jag, att jag känner mig som överklass när jag får jobba på DN, säger Alexander Mahmoud.

Klassperspektivet finns med i den mediekritik som skymtar fram här och där i boken. Som att rapporteringen om ett brinnande sopberg i Botkyrka kommer igång först när röken nått Södermalm.

– Jag flyttade till Stockholm och började jobba, och har haft glädjen att leta jobb, göra jobb, träffa människor. Men jag ser ju att det finns så mycket som är underrapporterat. Vi journalister tenderar att skriva om det som intresserar oss.

Han kan känna en frustration över att allt måste paketeras med det alltöverskuggande målet att beröra läsaren.

Om han själv skriver personligt om hur han blev mobbad på grund av sin hudfärg kan många känna igen sig eller beröras, konstaterar han.

– Men om jag skriver om en papperslös som jobbar för 25 kronor i timmen eller om en systematisk rasism i samhället, då blir det inte så läst, för det är svårt att ta till sig att det finns människor som jobbar för så lite pengar, som blir utnyttjade.

Ett övertydligt exempel: reportaget om Barbara Bergström och Internationella engelska skolan, med den berömda scenen där Bergström torkar av sig på Mahmouds tröja. När DN publicerade var Alexander Mahmoud på jobb i Överkalix.

Telefon vibrerar konstant. Alla ringer, vill höra vad som ”egentligen” har hänt, köpa min T-shirt, fråga hur jag mår, de gör memes som målar ut Barbara som en hemsk människa. Eller säger att jag är en stackars invandrare som står mot en miljardär. Telefonen slutar inte ringa. Var fanns detta engagemang när jag gjorde reportage om papperslösa i Sverige som blir utnyttjade i jobbet, tjänar struntsummor? Jag struntar i telefonen, jag vill bara jobba.

– Journalistik för mig är Bengt Boks citat: ”Historier inträffar bara dem som har förmåga att återge dem.” Det tänker jag på varje dag, att vårt jobb är att åka ut, rapportera, hämta hem.

Det överfulla flyktinglägret Moria på grekiska Lesbos brann ned i september 2020. Foto: Alexander Mahmoud

Den nya boken är – också – ett sätt att nå ut med berättelserna om papperslösa i Stockholm, migranter på Lesbos och bärplockare i Norrbotten utan att behöva paketera det snajdigt i en lördagsbilaga.

– Jag försöker vara ett verktyg så att läsaren kan hoppa mellan en rad olika människoöden. Vi får till exempel lära känna Carlos som fick kämpa i sex år för att få personnummer, medan hans son som föds i Sverige får det direkt. Jag skriver om honom på en sida, men det är skitstort för honom.

Att koka ned ett livsöde till några få meningar är givande, tycker han.

– Jag hoppas folk blir inspirerade av att berätta sin egen berättelse.

Alexander Mahmoud är självlärd fotograf, och det är hans yrkesidentitet. Att skriva journalistiskt har han lärt sig genom att sitta med och lyssna på intervjuer och sedan läsa resultatet i tidningen. Han fascineras av kollegornas olika intervjustilar.

Innan han kom till Smålandsposten som 18-åring visste han inte vad journalistik var, hade på sin höjd sett TV4 Nyheterna. Mediehusen måste ta tag i hur journalistkåren är sammansatt, vilka som jobbar som journalister, menar han.

– 20 procent av svenskarna är av utomeuropeisk bakgrund. Hur når vi dem? Jag var ju inte nådd av journalistik förrän jag började jobba med det.

Att lära ut journalistiska verktyg till unga är ett sätt att förbättra representationen, säger han. Som Nyhetsbyrån Järva gör.

– Tänk att ge många unga människor verktyg för ett journalistiskt berättande. Om man vet att man kan begära ut papper, ställa frågor, kräva svar av makthavare – då kan man faktiskt känna sig överklass.

Boken släpps den 17 februari. 

Fler videos
Fler avsnitt