Han och hon eller hen och den
Att språket speglar samhället är väl en truism bland professionella skribenter. Men spegelmetaforen haltar en del. Spegeln är framförallt bättre på att hantera förändringar, varje titt i badrumsspegeln brukar (tyvärr) uppvisa absolut senaste versionen av en själv. Språket däremot har en viss eftersläpning och anammar inte nymodigheter med samma ögonblickliga iver.
Exempelvis har kvinnor räknats som fullvärdiga medborgare ett antal år i Sverige, och ändå formuleras en av våra grundläggande fri- och rättigheter så här i grundlagen: ”Varje medborgare är skyddad mot kroppsstraff. Han är därjämte skyddad mot tortyr”.
Nu är det naturligtvis inte så att kvinnor inte är skyddade mot kroppsstraff i Sverige. Lagtexten använder sig bara av så kallat generiskt, eller generellt, han. Ett han som kan användas när man vill skriva om personer i allmänhet. Ett han som alltså också ska betyda hon. Ett skrivsätt som speglar ett förgånget samhälle.
Man kan se generiskt han ibland i journalistisk text, som här på en debattsajt: ”Återanpassningen av brottslingen sker säkrare, om han får bo hemma och arbeta på sitt jobb”. Framförallt tycker jag mig hitta konstruktionen i översatta, populärvetenskapliga texter.
Men hur göra om man inte är bekväm med skrivsättet? Det finns många alternativ, här ska jag ta upp tre.
Med inspiration från finskans pronomen hän, som betyder både han och hon, bildades det svenska pronomenet hen redan på sjuttiotalet. Ordet förde länge en tynande tillvaro bland särskilt insatta språkvetare men har de senaste åren fått ett ordentligt uppsving i hbt-sammanhang. Särskilt transpersoner har uppskattat det. Här en formulering hämtad från Pridefestivalens hemsida: ”Vad händer med patientens rättigheter om hen inte kommer överens med läkarna där?” Det ska bli intressant att se om bruket sprids utanför de aktivistiska kretsarna.
Men den offentliga språkvården tycker inte att man behöver gå över ån, eller Bottenviken, efter vatten. Vi har ju redan pronomenet den! Att använda den generiskt har gamla anor så långt bak som till 1500-talet. Och fina är de också, artonhundratalsförfattaren Fredrika Bremer använde den: ”Louise, biträdd av Eva, serverade kaffe och the, smörgåsar på rostadt bröd m.m. och aktade uppmärksamt på, att var och en skulle få hvad den mest tyckte om” skriver hon i romanen Hemmet.
Men det vanligaste skrivsättet är antagligen att använda han eller hon. Formuleringen används i många av de större tidningarna. Så här stod det exempelvis i denna tidning för några nummer sedan: ”Därför tycker Inger Atterstam att man bör fråga professorn eller docenten om han eller hon uttalar sig som forskare eller som ägare av företaget”.
Detta var tre alternativ som skribenten kan ta till. Det första kan hen framförallt dra till med i språk- och genusmedvetna sammanhang. Det andra kan den nyttja i samröre med bildade svensklärare. Och det tredje kan han eller hon tryggt använda i alla sammanhang utan att riskera missförstånd.
Låt oss till sist sluta cirkeln. Också det ofta så konservativa lagspråket vill nu pröva en uppdaterad version. Följande nya lydelse antas förhoppningsvis 2010: ”Var och en är skyddad mot kroppsstraff. Ingen får heller utsättas för tortyr”. Det tackar vi alla för.
