Varför bortprioriteras webben på JMG?
I augusti 2008 satte jag min fot på JMG i Göteborg för första gången. Jag och ett 50-tal andra studenter hade precis blivit antagna till det treåriga journalistprogrammet. Lärarna deklarerade glatt att vi just blivit antagna till Sveriges bästa journalistutbildning och jag tror att vi alla fylldes av ett visst mått av stolthet.
Två och ett halvt år senare sitter jag på samma skola och lyssnar på ett seminarium som går under titeln ”Är vi framtidens journalister?” – två timmar där Sveriges Radios Mats Svegfors och Cilla Benkö i huvudsak pratade om blivande journalisters framtid. Svegfors klargjorde vikten av att vi studenter lär oss webbpublicering, vilket han menade kommer krävas för att få jobb. I förbifarten mumlade han även att han inte vet hur mycket vi lär oss av den varan.
På väg hem från seminariet började jag fundera på just detta: hur mycket webb har vi egentligen lärt oss? Med tio veckor kvar på min utbildning konstaterar jag – tyvärr – att webbundervisningen varit så gott som obefintlig. Bortsett från någon gästföreläsning om Twitter har den webbanpassade delen av utbildningen bestått i att lägga upp papperstexter på en hemsida, via ett eget publiceringsverktyg som ingen redaktion använder. Och då har jag ändå haft något som kallades webbfördjupning: en två veckor lång kurs som främst kretsade kring att göra videodagböcker på Youtube. Själv har jag haft förmånen att lära mig webbpublicering på min praktikplats, men det är det långt ifrån alla klasskamrater som har gjort.
Om jag inte lärt mig så mycket om webb så har jag i stället lärt mig något mer om andra saker. Om jag förstått det rätt försöker skolan profilera en inriktning mot grävande journalistik, och i det avseendet finns inte så mycket att klaga på. På det området är utbildningen högklassig med relevanta kurser och oerhört kompetenta lärare. Men är det inte lite underligt att ”en av Sveriges främsta utbildningar” – som JMG kallar sig på sin hemsida – fortfarande inte har det minsta fokus på webben?
