Stig Linnell: Ohederligt och manipulativt av Filmkrönikan

Det gamla Studio S-programmet Videovåldet dök plötsligt upp i ett inslag i TVs Filmkrönikan i oktober. Där anklagades jag och andra reportrar på Studio S för att ha lurat barn och fejkat intervjuer. Beskyllningarna var osanna. Filmkrönikans reportage var däremot något av det mest ohederliga och manipulativa jag sett.

Studio S om videovåldet skapade hösten 1980 en häftig debatt, som tvingade fram en lag där försäljning av extremt brutala våldsvideos blev straffbart.

Sedan dess har det inom en begränsad krets nyliberala cineaster och akademiker spridits myter och nidbilder i syfte att undergräva programmets trovärdighet. Diskussionen har förts i filmtidskrifter, i uppsatser och på seminarier. Jag visste inte att debatten fanns, förrän den plötsligt dök upp i Filmkrönikan.

Annons

Där framträdde två av de 11-åringar vi intervjuade 1980, nu 33 år gamla, och påstod att deras berättelse om rädsla och oro var något Studio S-redaktionen sagt åt dem att säga. Filmkrönikans slutsats blev att ”Studio S som bevis för hur skadligt videovåldet var, använde sig av en helt arrangerad intervju”.

Det där är inte sant. Det fanns ingen anledning att fejka. På Högalidsskolan, där 11-åringarna gick, fanns det gott om barn med sömnproblem och mardrömmar efter att ha sett Motorsågsmassakern. Lärarna hjälpte oss att hitta dem. De kommer fortfarande ihåg en av Filmkrönikans 33-åringar som ett av de allra räddaste barnen.

Ändå tror jag inte att de ljuger. Med okritisk uppmuntran från Filmkrönikans reporter, berättar de säkert vad de minns. Men vad de minns är inte det som faktiskt hände.

Bland kamraterna var barnen kaxiga och skröt fnissande om vilka blodiga scener de sett. Rädslan kröp fram hemma hos föräldrarna. Göran Elwin intervjuade de här barnen. Han fick slut på fnissandet genom att strängt säga åt dem att sluta tramsa och i stället berätta hur det egentligen kändes när de var ensamma i sin säng på kvällen.

Kanske upplevde 11-åringarna att ”de blivit tillsagda vad de skulle säga”? Eller började bilden av hur intervjun gick till ta form några dagar senare, i den kaxiga miljön på skolgården, när alla sett dem på TV?

– Fan vad ni va rädda då.

– Äh, det där sa dom åt oss att säga ju.

Stig Linnell

reporter på Studio S, nu frilans och författare

@Rubrik:SVAR:

Om vi skalar bort stolliga konspirationsteorier om Filmkrönikans inblandning i någon slags nyliberal cineastkomplott och bortser från fria fantasier om vad som eventuellt sagts på någon skolgård för 22 år sedan – ja, då kvarstår följande fakta:

I ett åtta minuter långt reportage i Filmkrönikan den 24 oktober diskuterades och illustrerades hur begreppet videovåld förändrats över tid. Detta med anledning av att det statliga Våldskildringsrådet kommit ut med en publikation i frågan.

En del av Filmkrönikans reportage handlade om Studio S, som i ett program 1980 väckte våldsam debatt om brutala våldskildringar på videoband. Studio S intervjuade två 11-åriga barn som i programmet fick berätta hur rädda de var, att de inte kunde sova, inte vågade gå ut etc. Filmkrönikan sökte upp de nu vuxna personerna för att intervjua dem om vilka spår videovåldet satt hos dem i dag. De berättade då, oberoende och var för sig, om hur ”intervjuerna” hade gått till. De hade blivit hämtade på skolan och tagna till inspelningsplatsen.

Någon förälder blev vare sig förr eller senare tillfrågad eller informerad. Vid inspelningen fick de först se de grövsta scenerna ur filmen Motorsågsmassakern –”för att ni ska komma ihåg vad vi ska prata om”. Sedan blev de noggrant, strängt och omsorgsfullt tillsagda vad de skulle säga och på vilket sätt. Orden blev alltså bokstavligen lagda i deras mun.

Flickan fick berätta att hon inte tordes släcka sänglampan vilket både hon själv och hennes föräldrar tyckte var märkligt, eftersom hon inte hade någon sänglampa. Efteråt fick de två barnen 200 kronor var och ett McDonalds-besök.

Lögn, fejk och videovåld är en passande titel för den arbetsmetod som Studio S praktiserade.

Susanne Reich

programchef, SVT Väst