Själen hänger inte med längre
Jag älskar att skriva, jag älskar mitt jobb. Men det går för fort och nu vill jag skrika nej. Nej! Hör ni det? Jag vill inte mer, jag orkar inte mer.
Jag är 25 år gammal och började jobba som skrivande reporter när jag var 19 år. Sedan dess har jag flyttat runt mellan olika städer, hoppat på korta vikariat, jobbat utan anställningsintyg, som frilansjournalist, under ständig press och stress, utan möjlighet till att planera mitt liv mer än en vecka i taget.
Jag har i perioder tagit mycket mer ansvar än jag känt att jag klarat av, tvingat hjärnan att snabbt ändra tankebanor mellan olika ämnen varje dag. Sällan har jag tid till att förbereda mina intervjuer. Ibland vet jag inte ens vem det är jag intervjuar utan får googla på personens namn när jag är tillbaka på redaktionen.
Självklart har jag blivit härdad och är snabb på att leverera texter. Det är ju det allt handlar om, att leverera, producera mera. Skit samma att texten inte är korrad, att halva artikeln är en omskrivning av ett pressmeddelande eller att fakta inte har kollats upp. In med det bara! Luckorna måste fyllas upp. Min själ, mina ord, mina värderingar, huvudvärken och den ständiga oron bryr sig inte ledningen om.
Så länge jag levererar, inte ställer krav och håller käften får jag fortsätta skriva. Om jag är krånglig och protesterar tar någon annan min plats. Det finns tusentals unga, hungriga, arbetslösa journalister där ute.
Du kanske inte passar till yrket, tänker kanske ni som läser. Jo, det gör jag. Det är arbetets villkor som måste förbättras och göras om. Jag är ingen maskin utan en vanlig människa.
Jag är långt ifrån ensam om att känna så här. De flesta av mina kolleger under 30 år som, liksom jag, lasas ut gång efter gång berättar att de känner likadant. Många vågar inte ens tänka tanken på att skaffa barn eller köpa hus eftersom de aldrig vet var de bor eller gör inom den närmaste framtiden.
Självklart finns det en grupp journalister som valt det osäkra, kringflackande livet och trivs med det, men för de flesta av oss är det inte ett val utan den verklighet vi har tvingats anpassa oss till.
Den som gett sig in i leken får leken tåla, tycker kanske ni. Men leken är inte på lika villkor när spelreglerna hela tiden förändras. Det ställs allt hårdare krav på oss vikarier. Vi ska i dag kunna göra i princip allt, fotografera, redigera, nyhetsvärdera, skriva, göra TV-inslag och radio. Dessutom ska vi ständigt vara nyfikna, flexibla och tacksamma.
Jag önskar att ni journalister som har varit med längre och har säkra anställningar kunde slåss mer för oss. Så fort missförhållanden avslöjas i andra branscher strider ni för den lilla människan, men när det kommer till vår egen bransch är det tyst.
Jag önskar också att jag vågade skriva under den här texten med mitt namn, men jag vågar inte. Jag har inte råd. /Anonym (Skribenten är känd för Journalisten)
