Gå direkt till textinnehållet

Miljöpartiet särbehandlas inte

Göteborgsforskaren Kent Asp säger två saker om journalister i allmänhet och journalister i pub­lic service i synnerhet. Dels säger han i en ännu icke publicerad uppsats att journalister är miljöpartister (42 procent i allmänhet, 54 respektive 52 procent i Sveriges Radio och SVT). Dels säger han i en intervju för Agenda i SVT att detta påverkar deras journalistik vilket innebär att Miljöpartiet särbehandlas positivit i valrörelsejournalistiken.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

I det ”medievridde samfunn” tappar de flesta huvudet, vilket för de flesta påverkar tankeförmågan. Vad gör man inte för att få synas och ta plats en stund i TV. Kent Asp gör en undersökning med flashigt resultat (gott så). Han drar yviga och fördomsbemängda slutsatser (inte särskilt gott).

1. Kent Asp har frågat 2 362 journalister om deras partipreferenser. Så många som 948 svarade inte. Ett mycket litet antal av dessa svarade sedan på en särskild undersökning av varför de inte svarade. Kent Asp vet i stort sett ingenting om de nästan 1 000 som inte svarade. En inte helt ogrundad hypotes är att politiska journalister inte gärna svarar på undersökningar om vad de tycker i politiska frågor. Jag håller med Hans Bergström i DN (4 maj) att det kan ha betydelse vad de journalister som gör Bollibompa har för samhällssyn. Men inte tusan påverkar det valrörelserapporteringen!

2. Om man är revolutionär kommunist, grön fundamentalist eller radikal nationalist påverkar det rimligen yrkesutövningen som journalist. Men för den om rör sig i gränslandet mellan (S), (Mp), (V) och (C), dvs där så många akademiker med måttlig inkomst rör sig, tror jag att yrkesrollen, eller yrkesideologin om man så vill, tar över i stort sett totalt. Intressant nog säger också forskaren Kent Asp i sin uppsats: ”mot bakgrund av den forskning som existerar inom området talar mycket för att den enskilde journalistens partipolitiska åsikter påverkar nyhetsrapporteringen i begränsad omfattning i förhållande till andra, viktigare faktorer”. Men så sa inte kommentatorn Kent Asp i TV-intervjun. Hade han sagt det hade det inte blivit något inslag i Agenda. I det medievridna samhället säger man det som man måste säga för att komma med i medierna. Och så är det ju: man rings upp på förhand och får i praktiken frågan: är du beredd att säga något tillräckligt medievridet så vi kan ha med dig programmet i kväll?

3. Är journalisterna då inte alls ”vridna”. Jodå, i allt väsentligt består den svenska journalistkåren av etniska svenskar med medelklassbakgrund. De har en tämligen likartad ekonomisk ställning och i mycket stor utsträckning likartade sociala erfarenheter. Det är inte många som bor i Rinkeby och har en mamma som aldrig lärt sig tala svenska och en pappa som aldrig fått arbete och ställning i det nya hemlandet. Det är heller inte många som har drivit eget företag i någon annan bransch än journalistik. Enhetligheten är rätt stor i referensramar, erfarenheter och ”samhälleliga” kunskaper. Min uppfattning är att detta påverkar medieinnehållet avsevärt mycket mer än om man svarar ”Miljöpartiet” på en fråga om partisympatier juholthösten 2011 när i stort sett ingen akademiker eller tjänsteman någonstans i Sverige svarade ”Socialdemokraterna”.

4. Jag har tillbringat stora delar av mitt yrkesliv i ledningen för journalistisk verksamhet. Min uppfattning är alldeles entydig: för den professionelle journalisten är det yrkesrollen, men också de egna sociala erfarenheterna, som är avgörande för värdering av ämnen, perspektiv och bredd i det journalistiska arbetet. Jag har faktiskt nästan aldrig ställt mig själv frågan: men vad tycker egentligen journalisten X eller Y själv i politiska frågor.
I ledningen för Sveriges Radio rör jag mig i en krets av nästan idel journalister som har gjort merparten av sin karriär i Sveriges Radio. Sveriges Radios ledning i mycket vid mening består av 20-30 personer. Jag har ingen aning om vilka partier de sympatiserar med. Jag vet över huvudtaget inte vilka som röstar i valen. Likväl diskuterar vi dagligen och stundligen samhällsfrågor. Samhällsintresset är mycket stort. Men ingången är aldrig, bokstavligen aldrig, egna eventuella partipolitiska sympatier.

Med Kent Asps besynnerliga analys undrar jag just hur det är på hans institution vid Göteborgs universitet. Ställer de upp blockvis varje morgon för att rätt kunna värdera dagens statements i den inomvetenskapliga debatten.  
Mats Svegfors
VD, Sveriges Radio

 

SVAR FRÅN KENT ASP:

Jag har alltid uppfattad Mats Svegfors som en klok och omdömesgill person. Men nu vet jag inte riktigt vad som hänt. Tanklösheten bubblar, och jag vill av det skälet inte gå i direkt polemik utan endast göra några klarlägganden för Journalistens läsare.

1. Allt har sin upprinnelse i ett kapitel i en bok som kommer att publiceras i början av juni 2012 om JMGs stora journalistundersökning (som avslutades i februari 2012). Det är en uppföljning till Den svenska journalistkåren, fast nu med snabbare publicering eftersom intresset är så stort.  

2. Många journalister har frågat efter resultat från undersökningen, däribland Agenda. Redaktionen fick efter viss övertalning kapitlet Journalistkårens partisympatier. Till kapitlet fogades en utförlig metoddokumentation (båda tillgängliga på Agendas och JMGs hemsida).

3. Undersökningen har god kvalitet med en hög svarsfrekvens – 60 procent. SOM-institutets enkätundersökning som genomfördes samtidigt, och som av medieuppmärksamheten att döma med rätta bedöms vara tillförlitlig, hade en svarsfrekvens på 57 procent.

4. Det Svegfors säger om presentationen i Agenda (där han själv medverkade) blir jag inte klok på. Självfallet är det ingen nyhet att professionella nyhetsvärderingskriterier är viktigare för journalister än deras personliga åsikter. Det har jag sagt och visat i empiriska undersökningar i nästan 30 års tid. Men en trovärdig vetenskaplig undersökning om journalistkårens partisympatier, det är en nyhet.

5. Jag valde medvetet just orden ”fredad zon” och ”gräddfil” för att det kortfattat bäst beskriver bevakningen av Miljöpartiet. Det är noga övertänkt och inget tyckande, det är en slutsats som grundar sig på omfattande studier av hur partierna behandlas i medierna.

6. Jag vidhåller att det är ett demokratiskt problem om ett parti eller en politisk riktning ges en särställning i medierna. Miljöpartiet uppvaktas nu och fram­över både från vänster och höger. De uppvaktande partierna har alltså inget eget intresse av att nagelfara deras politik. Då är det särskilt viktigt för väljarna och demokratin att professionellt självständiga journalister granskar Miljöpartiet lika tufft som andra partier. Jag är till och med en så naiv demokrat att jag tror att det även i längden är bra för Miljöpartiet.
Kent Asp
Forskare Göteborgs universitet

 

Fler avsnitt