”Förtroendet för public service påverkas av propaganda”
Ledare Uppfattningen att public service är politiskt och vänstervridet behöver inte beror på att SVT och SR har misslyckats. Det kan lika gärna bero på att det finns andra aktörer som har lyckats.
I mina tidigare yrkesroller har SVT och SR varit konkurrenter, större, starkare och mer välmående. Men när jag följer händelseutvecklingen nu känns det bara orättvist. De ständiga attackerna, de minskade anslagsökningarna, de stora sparpaketen. I tider när deras journalistik behövs mer än någonsin.
Jag läser Förtroendebarometerns fråga där man ska placera mediernas nyhetsbevakning på en vänster-höger-skala och ser att SVT och SR uppfattas som mer politiska än kommersiella medier som Sydsvenskan och Göteborgs-Posten, och som mer vänster än samtliga medier förutom Aftonbladet. De medier som har som sitt uttryckliga uppdrag att inte vara politiska, och som inte har några ledarsidor som kan påverka bilden av dem, uppfattas alltså som MER politiska än privatägda medier. Vilket misslyckande! Men kanske är det inte public service som har misslyckats, utan någon annan som har lyckats?
Jag tror inte att det har så mycket att göra med nyhetsverksamheten idag. Dels tror jag att det handlar om de historiska varumärkena, det sägs ju skämtsamt att SVT2 bildades genom att man ledde in en Vietnamdemonstration från gatan in i tv-huset på Gärdet. Dels om det så kallade fientliga medier-fenomenet, att ju mer engagerad du är i en fråga, desto mer uppfattar du att medierna gynnar motståndarsidan. Men framför allt tror jag att det handlar om propaganda, dag ut och dag in hamrar starka, delvis anonyma, aktörer i sociala medier in att public service är politiskt och vänstervridet. Till slut börjar folk tro det.
Det innebär också att det får enorma proportioner när public service-journalister begår misstag, eller när reglerna tolkas på ett sätt som uppfattas missgynna högeropinionen. När Kulturnytts programledare Mårten Arndtzén nyligen fick ändrade arbetsuppgifter på grund av två meddelanden på X som uppfattades som högerlutande blev det en riksnyhet.
Ett av de senaste exemplen på hur bisarr propagandan i sociala medier kan vara är budskapet att SVT:s journalister skulle sympatisera med den iranska regimen, vilket skulle påverka bevakningen av kriget.
Samtidigt anser en del politiker och opinionsbildare att SVT och SR måste bli bättre på att tilltala den här gruppen människor med grava vanföreställningar, som också är de som har lägst förtroende för public service. I public service-utredningen står det att ”det ligger ett stort ansvar på företagen att nå de som i dag har ett lägre förtroende eller som saknar en relation till public service.”
Det måste därför vara lockande för public service-cheferna att försöka triangulera in dem, men jag tror att det är dumt. För det första är det nog omöjligt att vinna förtroende hos en grupp som ser medier och journalister som fienden, de har en världsbild som är svår att acceptera för en seriös redaktion. För det andra riskerar man att växla räckvidd mot förtroende. För oavsett var du finns på åsiktsskalan kan du försvinna till helt andra plattformar. För det tredje kan det leda till att public service-bolagen får precis det som kritikerna anklagar dem för att redan ha: en politisk slagsida, fast då åt höger.
–
Skämt i tv
Samtidigt som de svenska humorprogrammen har blivit klart bättre har det tvångsmässiga skämtandet spridit sig som en invasiv art över det övriga tv-utbudet. I Melodifestivalen kan en programledare inte längre visas i bild utan att behöva dra ett halvbra skämt. Det är nästan så att jag längtar tillbaka till tiden då alla humorprogram i SVT var dåliga och ingen ens försökte vara rolig i det övriga utbudet.
+
Årets stilister
Inte bara de nominerade i Journalistens tävling Årets stilist, utan alla som förgyller vår tillvaro med god stilistik förtjänar vår tacksamhet. I juryn har vi gått igenom drygt 40 kandidater och fått ta del av oerhört mycket bra texter, ljud och rörlig bild från både gamla favoriter och helt nya upptäckter.
Läs intervjuer med årets tre nominerade här:
Jonathan Bengtsson: ”Det här är så jävla pinsamt att prata om”
Katrine Kielos: ”Det mänskliga ordet viktigare än någonsin”
Christoffer Röstlund Jonsson: ”Jag flyttar kommatecken i oändlighet”
