”I diktaturernas bekännelse-tv förnedras de sanna journalisterna”

Dagarna före nyår protesterade miljontals medborgare i Iran mot ayatollornas regim. Vad som inte uppmärksammats tillräckligt är att många demonstranter och oliktänkande tvingas framträda i statligt kontrollerad tv genom psykisk och fysisk tortyr. Med blurrade ansikten tvingas människor ur olika samhällsklasser att be om ursäkt för att ha deltagit i de regimkritiska demonstrationerna. Till och med Irans chefsdomare Gholam-Hossein Mohseni-Eje’i har lett tv-sända bekännelser som mer liknar ett förhör.

Oftast ”erkänner” de som tvingas bekänna i tv att de har tagit emot pengar från monarkister, följt en regimkritiker på sociala medier eller angripit medlemmar ur ayatollornas förtrycksapparat. Syftet med ”bekännelse-tv” är att visa att det är fel på regimkritiska demonstranter och att ayatollorna – som i decennier förstört livet främst för kvinnor och minoriteter – är felfria.

Och sedan talibanerna tog över makten i Afghanistan har landets talibanstyrda statliga tv-kanaler också sänt regimkritikers ”bekännelser”. Kvinnor med synligt ansikte som deltar i protester tvingas titt som tätt be om ursäkt inför miljontals afghanska tv-tittare.

Journalister är en yrkeskår som tvingas till bekännelse-tv. Ett internationellt uppmärksammat fall gäller den fängslade journalisten Shakib Ahmad Nazari. I bekännelse-videon anklagas Nazari för att som journalist ha rapporterat om människorättsfrågor, till exempel protesterande afghanska kvinnors, för utländska medier – bland dem japanska tv-kanalen NTV.

Men det land som mest noggrant planerar bekännelse-tv är utan tvekan Kina. De förödmjukande bekännelserna har blivit en del av Kinas kommunistpartis (KKP) propaganda sedan Xi Jinping 2013 blev president i Kina. Fler än hundra regimkritiker har det senaste decenniet tvingats bekänna brott i regimkontrollerad tv, långt innan någon rättslig process inletts. Den brittiske journalisten Peter Humphrey och den svenske människorättsaktivisten Peter Dahlin tillhör dem som tvingats till tv-bekännelser i Kina. De lever numera i Europa och har båda berättat för mig hur bekännelserna koreograferas som ett tv-drama med manus, kostym och en ”regissör”.

Oskyldiga författare, journalister, förläggare och advokater tvingas fördöma vänner, arbetskamrater och organisationer. Inte sällan tvingas de gråta framför kamerorna, som i den svenske förläggaren Gui Minhais fall. Cynismen har inga gränser. Offren för statlig bekännelse-tv visas i trevliga, vardagliga miljöer så att bekännelsen känns mer trovärdig i tv-tittarnas ögon. När Gui Minhai ”bekände” var rummet pyntat med krukväxter. Före programmen, som spelas i en studio med minst sex tv-kameror, tvingas offret i timmar att utantill lära sig manus som yttrandefrihetsfientliga kommissarier författat. Nästan all kinesisk bekännelse-tv innehåller denna mening: ”Jag har skadat den kinesiska regeringen och sårat det kinesiska folket. Jag ber uppriktigt om förlåtelse för detta och är ledsen över att det har inträffat.”

I en samtid där press- och yttrandefriheten minskar dagligen är jag rädd att fler stater kommer ägna sig åt bekännelse-tv. Bästa sättet att stoppa denna press- och yttrandefrihetsfientliga trend är att varje dag kämpa för det fria ordet överallt. Kämpar vi inte för andras press- och yttrandefrihet finns inga vänner när vi själva berövas dessa rättigheter.

Och det som smärtar mig mest är att så kallade journalister deltar i bekännelse-tv-spektaklet i statliga tv-kanaler som styrs av diktatorer. Det är hjärtskärande att journalistkollegor med sina yrkeskunskaper förödmjukar och demoniserar sanna journalister och regimkritiker i olika delar av världen.