”Ett kikhål in i en fruktansvärd verklighet”
Krönika Egenföretagaren Klas sov hela vintern i ett fågelskådartorn. Kontorschefen Christina fick sparken och överväger att försörja sig på OnlyFans. Varför görs det inte mer journalistik om de arbetslösa, de som fallit offer för ett system.
När man flyttar ihop med någon får man nya bekantskaper, och man får ta del av nya medier. Sen i höstas får jag Kollega, fackförbundet Unionens tidning, hem i brevlådan. Det är ett kikhål in i en fruktansvärd verklighet, ett ”Upside-Down” som så gott som aldrig beskrivs i medierna; de arbetslösas, sjukskrivnas och utförsäkrades liv. Som egenföretagaren Klas. Han blev sjuk, nekades sjukpenning, förlorade jobbet, lägenheten – och sov hela vintern i ett fågelskådartorn i ett naturreservat utanför Uppsala. Ibland var det minus tjugo, men nollgradigt var värre, då kröp fukten in i sovsäcken.
Ett annat öde: chefen Christina som fick sparken. Som sökt hundratals jobb, redo att flytta långt för ett vikariat på en bensinmack. Nu kämpar hon mot ångesten, och berättar – under eget namn, och bild – att hon planerar att fläka ut sig på OnlyFans. Hon frontar omslaget, med rubriken: PÅ RUINENS BRANT.
Jag värjer mig mot hennes blick, den är så jobbig. Inte bara för att den påminner om hur bra jag har det, och hur mycket jag ändå gnäller. (Buhu, fick ingen inbjudan till förlagets glögg-mingel och får inte Villa San Michele-stipendiet i år för jag fick det i fjol.) Utan också för att det triggar min egen rädsla för att falla. Jag vet hur lite som skiljer mig från den utsattheten. En vansinnesfylla som resulterar i MeToo-rykten och cancelering. Mer än så krävs inte. Jag skulle yla om min oskuld i olika haveristpoddar, men ingen skulle tro mig, inte ens jag själv. Jag funderar på hur jag skulle kunna undvika fimbulvintern i fågelskådartornet.
Med tanke på att arbetslöshet är vardag för en halv miljon svenskar är det ändå underligt att frågan är så frånvarande i medierna; journalisterna borde rapportera, om inte annat av rent egenintresse, arbetslösheten i den egna branschen är skyhög. Men vem ska berätta, förutom fackförbundspressen. Präktiga DN? Kanske – nu när Patrik Lundberg är tillbaka från föräldraledigheten. Om han får feeling. SVT då? Flaggskeppet Dokument Inifrån, med fetast resurser i mediesverige? Men de vill ta upp kampen om tittarna med streamers som Netflix, det gör man med rafflande avslöjanden om styckmordet och Jockibois förträngda trauman, inte med Arnes kamp mot Försäkringskassan. Jag fattar det, så funkar världen.
Det är svårt att berätta om arbetslösa. Det finns ingen konflikt, bara ett statiskt tillstånd. Men stämmer det verkligen? Klas i fågelskådartornet är en bra story, och Christina på Onlyfans stark tragik. Journalisterna på Kollega har fattat det, men kanske har de inte fattat att det blivit fult att berätta om folk som offer för ett system.
Jag sträcker mig efter en annan ny bekantskap; ”HTSI, How To Spend It” – Financial Times glansiga bilaga; med reklam för diamantdiadem och handväskor från Miu Miu, reportage om longevity-kliniker i Schweiz och sydkoreanske kreatören Sang Woo Kim. En ny värld öppnar sig.
Hur kan du påstå att det inte finns en konflikt? Det “system” som folk har fallit offer för är en medveten politik. Jag kan jämföra med hur arbetslöshetsfrågan skildrades på 90-talet och ser hur arbetslösa är mycket mer tillbakaträngda idag. Och nej – det är inte “fult” att rapportera om folk som har råkat illa ut. Ni har en växande grupp människor som lever i den verkligheten och känner igen sig.
Hej Lousie,
med all respekt för att jag kanske skriver dunkelt, så skulle jag vilja säga: läs igen, inte bara bokstäverna utan också undertexten.
Jag skriver att det kan framstå som konfliktlöst, statiskt, att det kan framstå som “osexigt”, men att det faktiskt inte behöver vara det, att det finns starka berättelser att hitta om man letar.
“Fult” beskriver tidsandan, tendensen i medierna jag ser – det är inte min personliga åsikt att det är bra, tvärtom. Jag tror du siktar mot fel måltavla i din kritik här.
Boktips: ”Gräv där du står” av Sven Lindqvist
Konfliktdramaturgin som enda grund för att skildra verkligheten har utan tvivel sina begränsningar, men är den enklaste att använda för att få klick. Arbetsplatsreportaget och de arbetslösas situation är exempel på saker som inte platsar som journalistik numera.
Det är inte nytt, bara mer uttalat. Journalistiken täcker mindre och mindre av verkligheten i jakten på den rubrik som klicktrumfar alla andra.