”Sveriges Radio låter läkemedelsindustrin tala oemotsagd”
Debatt Sveriges Radios rapportering om Trumps läkemedelspolitik och dess påstådda effekter på Sverige är att okritiskt återge läkemedelsindustrins påståenden.
Den 22 april 2026 kunde morgonpigga Sveriges Radio-lyssnare sätta kaffet i halsen över nyheten ”Trumps politik kan leda till färre nya mediciner i Sverige”. Det låter ju ytterst allvarligt, om det hade varit sant. Men denna ”nyhet” bygger på en enkät som Läkemedelsbolagens Intresseförening (Lif) låtit göra, där 17 av 34 bolag angav att USA:s senfärdiga kamp för att få medicinpriser som andel av BNP till OECD-nivåer skulle leda till starkt reducerade produktlanseringar i… Sverige!
Under april har ett mönster blivit svårt att bortförklara. I Studio Ett den 14 april om den nya alzheimermedicinen hördes Ekots reporter, Alzheimerfondens generalsekreterare och BioArctics kommunikationschef. Tre dagar senare kom Ekots ”Svensk alzheimermedicin stoppas: ’Det är ett hån’”, där patientvreden gavs stort utrymme medan det centrala sakskälet var att Nya terapier-rådet ansåg att priset var för högt i relation till effekten. Det är fullt legitima röster. Men det är också röster som driver ett attraktivt narrativ: den drabbade patienten, den lovande medicinen och det kalla systemet som säger nej.
Sedan kom Ekots inslag den 22 april: ”Trumps politik kan leda till färre nya mediciner i Sverige”. Där får publiken veta att många läkemedelsbolag kan avstå från att lansera läkemedel i Sverige, att orsaken är Trumps läkemedelspolitik i USA, och att detta ”framgår av en rapport från branschorganisationen Lif”. Dessutom sägs uttryckligen att 35 läkemedelsbolag i Sverige svarat i undersökningen. Där gick SR över en gräns. Här rapporterade man inte längre om vad en part säger. Man lät en parts egna enkät uppträda som verklighetsbeskrivning.
Det är dåligt av två skäl. För det första därför att det är journalistiskt slappt. Läkemedelsindustrin har ett självklart intresse av att beskriva prispress som ett hot mot innovation, investeringar och tillgång. Det är ungefär Pharma Formulär 1A. Just därför måste ett sådant påstående sättas i kontext och motprövas av oberoende expertis. TLV, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket, hördes inte. Oberoende hälsoekonomer hördes inte. Ingen förklarade varför lyssnaren skulle behandla Lifs rapport som mer än just en partsinlaga.
För det andra därför att den uteblivna kontexten faktiskt förändrar hela förståelsen. Sverige är inte något europeiskt skräckexempel där nya läkemedel systematiskt hålls borta. OECD:s och EU-kommissionens gemensamma landprofil visar tvärtom att Sverige ger snabbare tillgång till nya läkemedel än de flesta EU-länder, med en median på 361 dagar till tillgänglighet. Samma profil beskriver också Sveriges tillgång som relativt snabb och bred trots en rigorös bedömningsmodell. Det är relevant information. SR gav den inte till publiken.
Inte heller berättade SR att TLV:s internationella prisjämförelse från 2025 visar att svenska listpriser för läkemedel utan generisk konkurrens ligger knappt 18 procent under genomsnittet i jämförda länder, och att myndigheten i en ny analys inte ser några tydliga tecken på att företagen kunnat kompensera för valutaförändringar genom att lansera nya läkemedel här. Det betyder inte att industrin alltid har fel. Men det betyder att frågan är komplicerad, omstridd och helt olämplig att reducera till ett tvåminutersreferat av en branschorganisations enkät.
Och framför allt: varför skulle en vanlig lyssnare förstå mekanismen här? USA har ett helt annat system än Sverige. USA lägger 17,2 procent av BNP på hälso- och sjukvård, högst i OECD, och det amerikanska sjukförsäkringsprogrammet Medicare har redan infört direktförhandlade läkemedelspriser för den första omgången läkemedel från den 1 januari 2026. Det SR borde ha förklarat är alltså inte bara att något händer i USA, utan varför detta skulle slå just mot Sverige när USA nu själv rör sig mot mer offentlig prispress, inte mindre. Om amerikansk exceptionalism täpps till, vart exakt ska bolagen då gå med sina produkter som de inte redan gör i övriga reglerade höginkomstmarknader? Det är en svår fråga. Därför måste journalistiken göra jobbet.
I stället för att skilja på partsutsaga och verifierad kunskap lånade SR ut sitt sanningsanspråk till Lif. Det är ingen liten miss. Det är ett public service-haveri. För när den goda berättelsen blir viktigare än den fulla verkligheten börjar journalistiken glida från granskning till förstärkning.
SR får gärna intervjua läkemedelsbolag om deras befarade minskade profiter och därmed färre produktlanseringar. Sveriges Radio får gärna intervjua patienter som väntar på behandling. Men public service får inte låta de mest tacksamma berättelserna ersätta journalistikens kärnuppgift: att pröva påståenden, förklara systemen och synliggöra makten bakom orden. Det är just där SR:s läkemedelsrapportering på senare tid har börjat slira.
Public service får gärna utgå från barmhärtiga och behjärtansvärda ämnen där patienter rätteligen är upprörda över att viss medicin nekas. Men det får inte vara godtrogen rapportering. Inte för bolag som främst skyddar sina ekonomiska intressen. Inte heller för patientorganisationer, vars uppgift just är att utöva (ibland helt berättigad) påtryckning. Den som rapporterar om läkemedel som nekats på grund av deras priser rapporterar samtidigt om prioriteringar, budgetar, osäker evidens och politisk makt. Då räcker det inte att bara hålla upp mikrofonen.
Därför har Ekots inslag ”Trumps politik kan leda till färre nya mediciner i Sverige” anmälts till Granskningsnämnden. Det borde aldrig ha behövts. Men om public service inte längre klarar att skilja på journalistik och lobbybudskap, då måste någon påminna dem om skillnaden.
Behrang Kianzad
VD Magasinet Konkret
Stefan Bergmark
Chefredaktör Magasinet Konkret
