Mariann Andersson: : Varför recenserades Myggor och tigrar?

Handlar publiciteten kring Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar om litterära värden eller om marknadsföring av böcker?

Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag och bara detta borgar för ett rejält genomslag i medierna. Därtill är Myggor och tigrar skriven på ett sätt så att man anar ugglor i mossen. Mängder av författare och kulturpersonligheter namnges, vilket gett upphov till ett säljande bråk redan innan boken kommit ut. Många av de kritiserade författarna utges av Bonniers och får på detta sätt extra publicitet, som Björn Ranelid, Carl-Johan Vallgren, Maria Küchen och Hans Gunnarsson.

Medierna sväljer Bonniers marknadsföringstrick. Allt rabalder har lett till en enorm efterfrågan och det går knappt att få tag i Myggor och tigrar på ett bibliotek. Ändå är det av recensionerna att döma ett ganska ointressant litterärt verk.

Annons

Om ett litet förlag försöker lansera en bok är det svårt att få publicitet. Boken kan vara hur bra som helst. Och om den inte behagat någon kritiker heter det: vår kritiker tyckte inte om boken, så vi tog inte in recensionen. Varför säger man inte detsamma till Bonniers? Varför skrivs det spaltkilometer om deras böcker, även om de får dåliga recensioner? Att Bonnierägda tidningar med mera måste uppmärksamma Bonniers böcker är kanske ofrånkomligt men att även övriga medier ställer upp är egendomligt.

Finns det inga kritiker som kan göra en objektiv bedömning av litteratur utan att snegla på utgivaren? Kanske borde böckerna skickas ut för recension med förlagsnamnet borttaget? Det skulle gagna allmänheten och kulturdebatten. Några verkliga kulturdebatter förekommer knappast längre på kultursidorna, som i stället fylls av kändisskvaller och reklam för storförlagen.

Enligt Journalisten (13/07) har tidningsföretaget Stampen gått om Bon­niers och Schibsted och blivit i särklass störst i Sverige på dagstidningar.

Men Stampen äger inga bokförlag och Schibsteds bokutgivning begränsas i stort till serier.

Någon debatt förekommer knappast om ägarkoncentrationen i medierna.

Mariann Andersson

journalist och förläggare