Kvittojournalistiken låter makthavare komma undan
Om Tillväxtverket gör ett bra eller dåligt jobb vet jag ännu inte. Men jag har fått se ett kvitto från Grand Hotel (DN 30/7). Jag har till och med fått se en meny! Ankbröst och pilgrimsmusslor, minsann! DNs granskning av Tillväxtverket är kvittojournalistik helt enligt ministern tog en STÖL för dina skattepengar-mallen.
Vad som inte står i artikeln är att Tillväxtverket delar ut 3,4 miljarder kronor för att stödja svenska företag (2011). Den siffran har jag hittat själv (på kortare tid än det tog att läsa artikeln). Att tillväxtverkarna festat upp 7 miljoner förtjänar naturligtvis kritik, men samtidigt är 7 miljoner bara 0,2 procent av 3,4 miljarder. Finns det verkligen ingen saftigare story bland de återstående 99,8 procenten? Jag är inte helt förtjust i att jag förväntas fikarumsgnälla om chokladprovning och ribbåtar samtidigt som jag ska förbli okunnig om de 3,4 miljarderna.
Den 20 juni granskades AP-fonderna på samma sätt i DN. AP-fonderna förvaltar ”800 miljarder kronor av våra pensioner”, sades det, men hur väl de hanterar pensionspengarna gav artiklarna en högst oklar bild av. Fotot som DN valde att sätta på förstasidan har däremot etsat sig in i mitt minne (och det var förstås avsett att etsa sig in). En lagerhylla full med ALKOHOL som köpts för MINA SKATTEPENGAR. Jag räknade flaskorna: det måste ha varit vin och öl för ett par tusen!
Jag tror förstås inte att tidningarna döljer allvarligare missförhållanden av ren illvilja. Att de föredrar kvittojournalistik beror säkert bara på omsorg om min och andra läsares begränsade fattningsförmåga. 800 miljarder av våra pensionspengar – det är för stort, för svårt, och uppriktigt sagt också rätt tråkigt att behöva läsa om, men DOM ÄTER OCH DRICKER medan du på sin höjd kan sno en kulspetspenna från jobbet, det är rätt nivå, sådant begriper alla.
Varje land har sina känsliga ämnen. Hos oss är det inte sex som ger upphov till skandalrubrikerna, utan offentligt avlönade personers smak för alkohol och ”lyx”, det vill säga ett ankbröst på ”Grand Hôtel” (inte Hotel, för plötsligt blev det noga med det där cirkumflexet, medan de 3,4 miljarderna föll genom textens maskor som en betydelselös detalj).
Kvittojournalistik gör läsaren upprörd och samtidigt okunnig om de större sammanhangen. Det hänger ihop: ju okunnigare jag är, desto mer förbittrad och maktlös blir min upprördhet. Om tidningen allt oftare ser ut så här – utfyllnad, utfyllnad, utfyllnad, DINA SKATTEPENGAR, utfyllnad, utfyllnad – vilken effekt tror ni att det får?
Om jag matas med sådant och sedan uttrycker min okunniga upprördhet i tidningens kommentarsfält förvandlas jag från läsare till ett sanitärt problem, som får tidningen att vilja stänga kommentarerna. Och om jag röstar på en populistisk politiker som fångar upp min okunniga upprördhet och lovar göra slut på etablissemangets lyxliv (fast han inget hellre vill än att själv tillhöra en korrumperad elit), då betraktar tidningen mig som ett oförklarligt samhällsfenomen (var kommer allt detta underklassiga hat ifrån, frågar den sig storögt) eller rent av som ett hot.
Felet med kvittojournalistiken är inte att den är orättvis, utan att den låter makthavarna komma alldeles för billigt undan. Om politikerna var lite mer cyniska skulle de dra en lättad suck varje gång en kvittoskandal briserar: ”Tack gode gud att de inte skrev om det där!”
När Maciej Zaremba skrev om Skogsstyrelsen var det myndighetens maktutövning som var huvudsaken, inte dess restaurangnotor, fast dess tjänstemän säkert åt och drack lite på skattebetalarnas bekostnad mellan avverkningsbesluten. Hade han nöjt sig med grävjobbet ”Skogsstyrelsen har fullt med öl i kylskåpet” är det nog inte bara jag som fortfarande hade varit okunnig om hur vår skog förvaltas.
Eller är det verkligen så illa att våra politiker och tjänstemän har övergått till att betrakta produktion av restaurangkvitton och reseräkningar som sin huvudsakliga uppgift? I så fall kunde det vara dags att granska Carl Bildt.
Håkan Lindgren
frilansskribent
