Konstkritik inget konstigt

Finns det konst är det naturligt att någon bevakar den, likväl som att nya böcker recenseras. Mer komplicerat än så behöver det inte vara. Men konstkritik väcker känslor. Konstkritiker anklagas för att använda fikonspråk, vara vänskapskorrumperade och vända sig till de redan initierade. Och konstnärer som fått negativa recensioner känner sig kränkta.

Konstkritikerna själva talar om att de har en förmedlande funktion, är folkbildare och att de till en viss del sysslar med konsumentupplysning. Men den viktigaste funktionen, anser de själva, är att vara uttolkare av de kulturella strömningar som råder i dagens samhälle.

– Vår huvuduppgift är att vara seriösa bedömare av den konst som görs i vår egen tid, säger Lars O Ericsson, frilansande konstkritiker på Dagens Nyheter.

De som inte tycker om den samtida konsten och de uttryck den använder bör sluta som kritiker, menar Lars O Ericsson. Han nämner professorn Ulf Linde som då han såg Andy Warhols kossor på Moderna museet på 60-talet skrev en recension i DN att ”Warhol har givit mig avsmak”. Ulf Linde slutade som kritiker eftersom han insåg att han inte längre förstod den moderna konsten.

Lars O Ericsson tycker att det var ett klokt beslut därför att en kritiker måste vara nyfiken på den samtida konsten, annars finns det en fara i att kritiken blir destruktiv. Den personliga ståndpunkten är viktig, anser de flesta kritiker som Journalisten varit i kontakt med.

– Då konstkritik fungerar uppstår det en lust hos läsaren att gå till en utställning eller tvärtom. Därför är det viktigt att vara tydlig i vad man tycker, säger Mårten Castenfors, konstredaktör på Svenska Dagbladet.

Men det räcker inte med att tycka att en utställning är bra eller dålig, menar konstkritikerna. För att det skall vara god kritik krävs det också att recensenten kan motivera sin ståndpunkt.

– Konstkritik handlar inte enbart om att tycka – för mig är det inte konstkritik. Det gäller att på ett initierat, välskrivet och begripligt sätt motivera sin åsikt för allmänheten, säger Lars O Ericsson och menar att ju hårdare kritik desto bättre måste man motivera sig.

Unga debutanter behandlar han mildare eftersom de är i början av sitt konstnärskap. Äldre etablerade konstnärer kan däremot utsättas för tyngre argument, om det är motiverat.

Konstkritiken har även en folkbildande funktion. För allmänheten är dagens installationer ofta förvirrande och väcker ibland heta känslor då de anspelar på sex, våld och fulhet, tvärtemot mot alla gamla ideal om de sköna konsterna.

– Konstkritiken borde ägna mer tid åt att förklara. Jag tror mycket av de häftiga reaktionerna mot samtida konst beror på att konstkritiken har missat den folkbildande aspekten, säger Lars O Ericsson.

Mårten Castenfors menar att konsten idag har utvecklats och blivit så specialiserad att den nästan blivit en vetenskap:

– Det krävs speciella nycklar för att förstå konsten. Konstkritiker kan fungera som pedagoger för läsarna.

En av dessa akademiska teser som figurerar inom konstvärlden är den Institutionella konstteorin. Alla konstkritiker är medvetna om den, även om de inte helhjärtat stödjer den.

Förr beskrevs konstnärerna som stora genier som gjorde ett mästerverk som de sedan visade upp. Sedan var det för allmänheten att begrunda och berömma.

Men enligt den institutionella konstteorin, som utvecklades på 60-talet, byggs ett konstverk upp gemensamt av konstnären, kritikern, publiken, galleristen, museiintendenten och samlaren. Det är dessa tillsammans som bestämmer vad som är ett viktigt konstverk och hur mycket en tavla är värd. Många konstkritiker menar att ett konstverk inte är riktigt färdigt förrän det har bedömts av en kritiker och ställts ut på ett galleri – och fått ett pris av en samlare.

En konstnär målar en tavla. Rent materiellt finns verket, men har det inte så att säga godkänts av dessa institutioner är det inte konst.

Konstvärlden i Sverige är liten och det kan lätt uppstå vänskapskorruption. Ett exempel är Marianne Lindberg De Geers sociogram som visar hur konstnärer, kritiker, intendenter, museichefer och gallerister är sammanlänkade i ett intrikat nät av giftermål, vänskap, älskare och så vidare.

För att upprätthålla god kvalitet på konstkritiken har föreningen Svenska kritikersamfundet satt upp några etiska regler som medlemmarna uppmanas följa: Konstkritiker bör inte recensera utställningar eller publikationer som de själva varit med om att åstadkomma eller har intressen i.

– Förekommer det bindningar gäller det för redaktionerna att inte använda sig av den recensenten, säger Mårten Castenfors.

Svenska kritikersamfundet arbetar också för att kritiker skall få höjd ersättning för införda konstartiklar. De uppmanar medlemmarna att kräva samma ersättning för frilansuppdrag som rekommenderas av Journalistförbundet.

– Vi anser att många tidningar runt om i landet inte är så fattiga som de påstår. De borde ge bättre betalt för frilansmaterial, säger Christer Chambert, ordförande i Svenska kritikersamfundet.

Pär Jansson

pj@sjf.se

Fotnot: Som medlem i kritikersamfundet får man ett internationellt presskort som gör att man kan gå in gratis på museer och konsthallar runt om i världen. Förutom bildkonstkritiker är även de som skriver om foto, arkitektur, design och bildkonst med i föreningen, som idag har 229 medlemmar. Svenska kritikersamfundet är anknutet till den internationella organisationen Aica, Association International Critique D’art. Idag finns Aica i ett 70-tal länder. (www.aicasweden.org)

Konstkritikern Dennis Dahlqvist:

MER BRÅK I KONSTVÄRLDEN

Dennis Dahlqvist vill ha mer bråk, han vill röra om i den svenska konstvärlden och med sin konstkritik få igång en debatt. Han vill med sina artiklar skapa diskussion om konsten och vad konstkritiken är till för.

– Inom journalistiken skall man kritiskt värdera och ifrågasätta fakta. Som konstkritiker gör jag samma sak. För mig är det viktigt att ha en journalistisk stil, säger Dennis Dahlqvist som gick på Journalisthögskolan på 80-talet.

Dennis Dahlqvist läser med behållning sina kollegor. De kan mycket konst, men han betvivlar att så många läsare förstår vad de skriver. Det är ett fikonspråk som vänder sig till en liten krets. Ett exempel: ”Med en mångfald av individuella intryck från olika rumsliga utgångspunkter, skapade han ett komplext visuellt fokus som är en totalitet av vad han kom ihåg av motivet”.

När Dennis Dahlqvist började skriva om konst i början av 90-talet i Expressen kritiserades han för att inte skriva tillräckligt fint. Han använde en vardagston och kunde exempelvis skriva ”signera med arslet”. Själv menar han att det är journalistutbildningen som gjort att han skriver på ett ledigare sätt.

– Inom mitt eget skrå har jag rykte om mig att vara för vardaglig och inte förstå alla de fina nyanserna inom den fina konsten. Men jag tycker att det vore en mardröm för tidningsägare om läsarna öppnade tidningen och inte förstod vad som står där. Och tyvärr är mycket av konstkritiken obegriplig för större delen av befolkningen.

Därför ryggar han inte för att kritisera sina kollegor, för han menar att ingen tjänar på att man håller varandra om ryggen. Men det kan vara farligt att kacka i eget bo.

Den svenska konstvärlden är ett tätt sammanknutet nätverk som det kan vara känsligt att stöta sig med.

– Om du inte är snäll får du inte komma på grillfesterna i Burgsvik på södra Gotland där kulturmaffian huserar under sommaren, säger Dennis Dahlqvist.

Han menar att det är farligt om alla konstkritiker är överens och längtar efter konsensus.

– Det är viktigt att bråka och debattera, det är viktigt att man inte är kompis med alla. Det är konflikter som driver debatten framåt. Då kan flera åsikter ventileras.

Han anser att det är bättre att stå upp och tala om vad man tycker och tänker än att låtsas vara objektiv, låtsas att det förekommer en debatt.

– Faran är att kulturlivet blir en förljugen gemenskap och att ingen kan stöta sig med någon. Det finns inga falanger i Sverige. Allt utgår från storebrorscentrumet DN Kultur. Det är kultur för medelklassen.

Konstkritiker har enligt Dennis Dahlqvist i en symbios med gallerister haussat upp konstnärerna Ernst Billgren och Dan Wolgers.

– De är inga genier. Internationellt är de ingenting. Möjligen världens bästa konstnärer i Sverige.

Med sådana uttalanden blir man inte populär. Ernst Billgren och Dan Wolgers talar inte med Dennis Dahlqvist när de träffas. Men för Dennis är det självklart att stå för sina åsikter och han tycker att konstnärerna skall uppföra sig professionellt, att de måste förstå att kritiker skriver om verket de skapat, inte människan.

Dennis Dahlqvist gör en analys av sig själv varför han tycker om att sticka ut hakan och provocera. Till skillnad från de flesta konstkritiker, som kommer från medelklassen, växte han upp i ett arbetarhem i Jordbro, en förort till Stockholm.

– Då jag växte upp i Jordbro var det en av de värsta förorterna med stora sociala problem. Utifrån det kände jag en viss maktlöshet. Därifrån kommer mitt självhävdelsebehov. Det är viktigt för mig att säga vad jag tycker och inte enbart upprepa någon annans fakta.

Han anser att det är viktigt att det finns konstkritiker med arbetarbakgrund som kan hitta nya infallsvinklar på konsten. Själv är han inte speciellt intresserad av färg, form eller estetik utan vill sätta in konsten i ett socialt och politiskt sammanhang.

Ett problem är att konsten är så elitistisk, menar Dennis Dahlqvist. Konst anses vara lite finare än andra konstarter därför att den inte har någon funktion, inte slavar under någon samhällsfunktion.

– Mardrömmen vore att bli en parodi på sitt eget skrå med jazzskägg och svart polotröja, säger Dennis Dahlqvist som då jag träffar honom på ett fik på Söder i Stockholm har jeans, läderjacka och T-tröja.

Dennis Dahlqvist älskar konst. Han känner det som ett privilegium att få ägna sig åt kultur. Det har för honom varit personligt utvecklande och gett honom möjlighet att reflektera över livet – och gjort det möjligt för honom att göra en klassresa. Men ändå kan han inte rekommendera journaliststuderande att satsa på att bli konstkritiker. Kanske är det max 20 personer som regelbundet skriver om konst i de rikstäckande tidningarna. Ytterst få av dem har journalistutbildning och ingen klarar sig ekonomiskt enbart på att skriva om konst. Han jobbar på halvtid som lärare på Beckmans och undervisar i konst, design och arkitektur.

Trots alla invändningar om nepotism, inskränkt medelklasskonst och en rädsla för att diskutera anser Dennis Dahlqvist att konstkritiken behövs, inte enbart som en konsumentupplysning – som han anser är den minsta anledningen – utan därför att det är viktigt med en dialog och att det finns personer som förklarar, förtydligar och driver debatten framåt.

– Jag tror att vi konstkritiker har en funktion. Men konstkritik är inte världens viktigaste journalistiska jobb. Man får inte ta det på för stort allvar. Konstkritik är inte det mest centrala i samhällsutvecklingen.

Pär Jansson

pj@sjf.se

Konstnären Ernst Billgren:

KONSTKRITIKEN ÄR KONSERVERANDE

För Ernst Billgren är det viktigare att synas i veckotidningar och underhållningsprogram än på kultursidorna. Han vill att kulturen skall bli en integrerad del av samhället. Se på konst skall vara lika naturligt som att gå på bio. Konstkritik står i vägen för en sådan utveckling, menar Ernst Billgren.

– Det är tråkigt att kulturen har förvandlats till en småborgerlig vinprovarklubb där åsikter är det väsentligaste, säger Ernst Billgren.

Han tycker att konstkritiken är övervärderad.

– Det är skillnad på att ha åsikter om kärlek och att vara kär. Därför tycker jag att det är märkligt med denna fokusering på åsikter, som ofta är automatiska reaktioner på tidigare upplevelser. Jag är inte imponerad.

Ernst Billgren anser att konstkritiken är konserverande eftersom den förutsätter att viss konst är bättre eller sämre, bra eller dålig, att det går att varudeklarera ett konstverk.

– Konstkritik har blivit som simhopp i OS. Den utgår från att det går att sätta poäng på allting. Och det verkar att ha blivit kulturens syfte. Denna bedömning kan ligga i vägen för andra egenskaper som finns inom konsten.

Ernst Billgren är dock inte emot konstkritiken som sådan, men menar att det har blivit en slapp användning av begreppet kritik och att de som utövar den mera borde ifrågasätta sin egen roll.

Han vill att konstkritiken innehåller mera analys och sätter in konsten i ett socialt och historiskt perspektiv.

– Jag tycker att kritik är väsentlig. Men jag uppfattar den först och främst som ett förtroendeförhållande mellan två människor.

Ernst Billgren vill att kritiken skall fungera som ett möte mellan lärare och elev, där den som kritiserar vill att lärlingen skall bli bättre och inte är ute efter att skada eller skaffa sig positioner i ett socialt spel.

För att bryta sig ut ur finrummen, som enligt Ernst Billgren konskritiken befinner sig i, har han medvetet valt att medverka i underhållningsprogram som exempelvis Börsmatchen och Fångarna på fortet. Han vill att konst och kultur skall vara en naturlig del av samhället, som att äta eller spela golf.

– Som det nu är finns det vattentäta skott mellan konst och andra delar av samhällslivet. Det är viktigare att konsten förekommer i Hemmets Veckotidning än på kultursidor.

Egentligen är det så att Ernst Billgren vill riva ned hela konstbegreppet som han anser har spelat ut sin roll.

– Det är fascinerande att ett samhälle har byggt upp en struktur där konsten är en isolerad sfär från övriga samhället. Och konstkritikerna står i vägen för en sådan förändring.

Hans flört med underhållningsbranschen är också en protest mot vad konventionen säger om hur en konstnär skall uppföra och bete sig. Mytbilden är det kreativa och missförstådda geniet som i basker dricker rödvin på ett kafé i Paris.

– En rörmokare verkar ha större frihet än en konstnär, som anses tillhöra de fria yrkena. Konstnärer är oroliga för att de inte förekommer i rätt sammanhang, att de ställer ut på fel galleri, hur de uppfattas av medier.

Eftersom Ernst Billgren förekommer i underhållningsprogram anses han av vissa kollegor och kritiker som mindre seriös, som om kvaliteten på hans verk skulle sjunka därför att han syns i TV. Han har fått arga telefonsamtal som uppmanat honom att sluta frottera sig med nöjesbranschen.

– Provokation är något mycket omhuldat inom konstvärlden. Men det är när den är riktad från konstkollektivet utåt. Men en provokation inåt tål inte konstnärerna. Det visar på en rigid struktur.

Pär Jansson

pj@sjf.se

Konstnären Marianne Lindberg De Geer:

KONSTNÄRLIG KÖKKENMÖDDING

För ett par år sedan satte konstnären Marianne Lindberg De Geer betyg på Stockholms konstkritiker. Listan publicerades i Dagens Nyheter. Hon ville på ett underhållande sätt visa hur det känns för konstnärer att bli recenserade.

Det var också en bedömning av konstkritiken som hon anser har reducerats till att snart bara röra sig om pluspoäng, om konstnären är ute eller inne, av eller på.

Någon debatt om kritikernas roll utlöste inte betygsättningen. På omvägar har hon hört att flera av kritikerna blev upprörda och arga.

Den enda som personligen tog kontakt med Marianne var konstkritikern Jessica Kempe. Enligt Marianne är hon en av de få som är villig att diskutera konstkritiken och vilket roll den har, att de som kan uttrycka sig i ord och har tillgång till medier har makt.

– Jag tycker att kritik är viktig. Det skulle inte bli ett intressant kulturliv om den inte fanns, säger Marianne Lindberg De Geer och menar att konstkritikerna måste ta sitt uppdrag på större allvar.

Men hon påpekar att hon inte skulle ha kunnat göra denna betygsättning om hennes föregående utställningar fått negativt bemötande på kultursidorna.

– Det skulle vara omöjligt för en konstnär som ofta får dålig kritik att starta en diskussion om kritikernas roll. De hamnar i ett underläge.

Marianne uppmanar sina kollegor att inte ge upp, även om de blir illa bemötta av dagens recensenter. Tider förändras och med ett historiskt perspektiv kanske det är så att de är föregångare, snarare än dåliga konstnärer.

– Tittar man tillbaka i historien visar det sig att kritikerna ofta har haft fel.

På exempelvis 70-talet accepterades endast konst som tog upp sociala orättvisor. De som inte gjorde politiskt korrekt konst dömdes ut. Konstnären Jan Håfström uppmanades i en recension i Aftonbladet att sluta måla. Han tog så illa vid sig av kritiken att han lade ned penslarna i flera år.

Carl Larsson ansågs till en början vara mer illustratör än konstnär.

– Det är inte alls säkert att den konst som skrivs upp idag är den vi kommer att minnas. Recensenter likväl som konstnärer påverkas av modeströmningar. Därför måste det ställas höga krav på kritikerna, att de kan göra sig fria från trender.

Marianne menar också att vissa konstnärer har kommit i en beroendeställning till vissa kritiker. De blir alltid recenserade av samma person.

– Jag vet konstnärer som säger till mig att de hoppas att inte bli recenserade av NN ännu en gång. De vill att nya ögon tittar på deras verk. Det borde finnas ett ansvar på redaktionerna att inte låta samma kritiker recensera samma konstnär.

För egentligen är det så att kulturlivet i Sverige är rena nepotismen. Alla känner alla. Marianne kallar det en kökkenmödding, det vill säga en avskrädeshög. Gallerister känner kritiker, intendenter är gifta med mecenater, konstnärer har förhållande med museichefer. Marianne är inte enbart negativ till detta intima förhållande mellan kulturfolk.

– Ensam är svag, tillsammans kan en utsatt grupp som kulturutövare bli starkare.

Men vänskapsbanden kan lätt leda till vänskapskorruption.

Marianne har gjort ett kopplingsschema över svenskt konstliv. På ett skissblock har hon ritat upp kulturelitens mer eller mindre lösa förbindelser. Hon utgick från Pontus Hultén, Moderna museets grundare, och drog sedan linjer till hundratals personer: konstnärer, gallerister, intendenter och mecenater. Det rör sig om privata, yrkesmässiga, kommersiella, positiva och negativa bekantskaper. På schemat förekommer det dock bara streck – resten får man gissa sig till.

Det är kulturlivet ur Marianne Lindberg De Geers horisont. Hon blev nämligen sent konstnär, vid 40 års ålder. Hon kom till en värld som hon inte kände till och började därför teckna schemat för att se var hon befanns sig.

Schemat har inte blivit kommenterat i någon tidning. Enda reaktionen hon hört var att en kulturjournalist, som inte förekommer på kartan, var irriterad. Och det var kanske meningen.

Pär Jansson

pj@sjf.se