Gå direkt till textinnehållet

Andreas Ekström: : Sorgen som dokusåpa

Expressen gav i förra veckan stort utrymme, igen, åt en av de hårdast drabbade svenskarna efter naturkatastrofen i Asien. Det är en historia som naturligtvis ska berättas. Men när ska den här mannen, för sin egen skull, lämnas i fred?

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Expressen gav i förra veckan stort utrymme, igen, åt en av de hårdast drabbade svenskarna efter naturkatastrofen i Asien.

Han förlorade sin hustru och sina barn och blev rikskänd för sin heroiska och outtröttliga kamp för att återfinna sina döda. För att få ta hand om dem, kremera dem, föra hem dem. Det är en historia som naturligtvis ska berättas. Men när ska den här mannen, för sin egen skull, lämnas i fred?

bryt

Det är mer än uppenbart att han själv söker uppmärksamheten. Han ställer upp, han berättar, han personifierar sorgen. I Expressen ger han nio livsråd, som tidningen behändigt presenterar i en streckad ram. Klipp ut och spara. Så får du ett Bra Liv.

Alla människor sörjer olika. Men några grundläggande mekanismer är om inte identiska så i alla fall mycket lika för oss alla. Ett exempel: Innan själva sorgen slår till kommer rädslan. Den som har förlorat någon blir rädd snarare än ledsen: rädd för vad den nya ensamheten ska innebära, rädd för hur det ska låta i huset när det är tyst.

bryt

Ett annat exempel: Man inleder en ”förhandlingsfas” med sin egen katastrof. Kan jag mildra mina näras död? Vad kan jag lägga upp på bordet som en motvikt? Kan jag snabbt få en ny familj, genom att be om att få en i tidningen?

Vid Malexandermorden, ett av de mest uppmärksammade brotten i svensk kriminalhistoria, reagerade hustrun till ett av de två mordoffren precis så: Hon berättade. Hon skrev brev till sin döde man, hon läste det i rätten, hon gav det till de tidningar som ville ha det. Jag vill minnas (eller vill rättare sagt glömma) att hon beskrev makens sätt att pussa henne i nacken. Några månader senare berättade hon om sorgen. Hon trädde fram, igen och igen, utan att någonsin ha valt att stå dold.

bryt

Detta är inte någon enkel fråga. Det hon gjorde var modigt, och kanske hjälpte det någon annan i en liknande situation. Men hjälpte det henne själv? Det är förstås inte otroligt att det gjorde det, i någon mening.

Det är på samma sätt inte otroligt att det i någon mening skadade henne. Men framför allt är det omöjligt att veta vilket vid publiceringstillfället, vilket är min självklara poäng.

bryt

Som journalist vill jag knappast bli ännu en kollega som tröttsamt moraliserar om kvällstidningar och dokusåpagrejer och var är människovärdet och bla bla. Och egentligen inte heller om den här sortens journalistik, som säger ”hej, det är lugnt, dom vill ju”. För i grund och botten bygger hela vår samhällsmodell på att vi berättar, inte tiger. På att vi pratar, inte låter bli. Det är alltså inte om Expressens läsare jag värnar. Det är om Pigge Werkelin, 43, från Gotland.

Fler avsnitt