Gå direkt till textinnehållet

Ingvar Hedlund: En seriös skandalskrivare

Ingvar Hedlund talar inte utan stolthet om att han är Expressens genom tiderna mest PO-anmälde reporter. 34 anmälningar, men bara fyra fällningar. Resultatet är godkänt, tycker han. Det tyder på att han tangerat gränser och vidrört brännbara ämnen, men i de allra flesta fall hållit sig innanför de yrkesetiska ramarna.

Det är lätt att tänka på August Strindberg när man träffar Ingvar Hedlund.
Inte drömspelsförfattaren Strindberg, men väl murveln August, han som beskrev sitt uppdrag så här: ”Jag vill gå i nattrock och kalsonger och kallas skandalskrivare, det skall inte genera mig.”

När Ingvar Hedlund öppnar dörren till lägenheten hemma på Söder är han visserligen anständigt påklädd – helt i svart – men barfota, och han gör ett lite oborstat intryck.

Just som han häller upp kokhett vatten i muggarna ringer redaktionen om nya knäck. Han pekar på nescaféburken – var så god – och tar telefonsamtalet:

– Vad vill du att jag ska göra?

Samtalet trasslar sig igenom några schematekniska problem och Ingvar Hedlund har synpunkter på vilka han ska jobba ihop med.

Men nej, han är inte omöjlig när det handlar om jobb.

– Jag gör alltid som chefen vill, avslutar han samtalet lite överdrivet underdånigt.

bryt

Den 3 juli 1965 frestade Hudiksvalls Tidning sina läsare med rubriken: ”Lagförslag om ökat öppethållande vinner inget gehör i Hälsingland”

Artikeln var skriven av signaturen ”I.H.”

– Jag tyckte det var skittufft, säger Ingvar Hedlund om när han för första gången fick se sin byline i tidningen, om så bara komprimerad till ett par initialer.

Han visar pärmarna med klipp som fyller några hyllmeter.

– Jag har sparat allt jag skrivit sedan 1965.

Han är född i Östersund, men var som barn ofta hos sina morföräldrar som hade en bondgård i Hälsingland. Därför föll det sig naturligt för honom att göra sitt journalistiska avstamp på HT.

– När jag var 17 år tröttnade jag på gymnasiet. Den 6 juni 1965 gick jag upp till Olof Trolin, som då var chefredaktör på Hudiksvalls Tidning, och sade ”Hej, jag vill jobba här”. Trolin frågade: ”Kan du skriva maskin?”

– Sedan dess har jag varit journalist, till och med när jag gjorde lumpen. Då jobbade jag på lediga stunder som redigerare på Östersunds-Posten.

Han fortsatte några år på ÖP men det var till Stockholm och Expressen han ville.

bryt

Bakgrunden är inte helt ovanlig för en Expressenjournalist: norrländsk man, utan mycket till formell utbildning, men med ett turbodriv och en nyhetskänsla; en Schönstedt, en Näslund. Eller en Hedlund.

– Visst är viljan att ta revansch en drivkraft, att visa sig duktig, visa att man duger, säger Ingvar Hedlund.

En underdogs perspektiv.

Men det var inte bara revanschlystnad som drev honom att satsa på journalistik. Lika mycket var det att följa förebilden, kusinen Berndt Ahlqvist som var chefredaktör på Östra Småland, i spåren.

– Han var min stjärna.

Under många år var Bo Strömstedt Expressens capo di tutti capi och kulturbärare. Efter det att han gick i pension har tidningen krisat och i förfärande fart förbrukat chefredaktörer. Ingvar Hedlund är nu på sin åttonde.

Kanske lite överraskande tycker han att det fungerade ganska bra med två av de första efterträdarna till Strömstedt, Olle Wästberg och Erik Månsson.

Eländet, som Ingvar Hedlund ser det, började med Christina Jutterström. Hon tog bort mycket av Expressens identitet och det förvirrade läsarna.

– Joachim Berner var inne på ungefär samma linje och kvaddade tidningen fullständigt. Han tog bort all kvällspress ur den. Expressen blev som ett församlingsblad i Småland. Det var den sorgligaste tiden på Expressen. Nu restaurerar och renoverar vi kvällstidningen.

bryt

Han gillar när det händer saker, när larmet går, som vid ubåtsjakten för ett par decennier sedan. Men han är också intresserad av politik och samhällsfrågor.

– Att påvisa dubbelmoral och hyckleri är en intressant och viktig uppgift, säger han, när hans senaste scoop, det om det fejkade EMU-uppropet, kommer på tal.

Flera kändisar ville ha sina namn under ett debattinlägg för EMU och euro – trots att det innehöll flera faktafel. Ingen frågade efter vilken organisation som stod bakom uppropet. En av undertecknarna ville inte ens läsa inlägget. Men alla sju ”debattörerna” tackade ja till arvodet på 5000 kronor för artikeln de inte skrivit en bokstav i.

– Jag vill inte dra några slutsatser av det här, bara redovisa resultatet. Men jag blev personligen förvånad över att de skrev under så lättvindigt och att de inte ställde några motfrågor. Och att de gav mig numren till sina bankkonton.

Ingvar Hedlund är nöjd med hantverket, detta är vad han menar med god kvällstidningsjournalistik.

– För det första är det underhållande, för det andra är det seriöst, en demokratifråga. Det visar att det går att köpa opinion.

bryt

1981 fick Ingvar Hedlund Stora journalistpriset för sina artiklar om Telubaffären, avslöjandet att en svensk, halvstatlig försvarsindustri, i Sverige utbildade soldater åt Libyens diktator Moammar Khadaffi.

Han påminner själv om Jan Guillous kommentar när det blev känt att han skulle få priset: ”Att ge Ingvar Hedlund Stora Journalistpriset är som att ge Idi Amin fredspriset.”

Vad kännetecknar dig som journalist?

– Jag är envis och ligger på och jagar om jag har en bra story på gång. Samtidigt försöker jag se proffsigt på uppdraget. Tidningen finns på en hård kommersiell marknad och ska säljas varje dag.

Han talar inte utan stolthet om att han är Expressens genom tiderna mest PO-anmälde reporter. 34 anmälningar, men bara fyra fällningar. Resultatet är godkänt, tycker han. Det tyder på att han tangerat gränser och vidrört brännbara ämnen, men i de allra flesta fall hållit sig innanför de yrkesetiska ramarna.

Har du någonsin behövt säga nej till ett uppdrag?

– Nej, arbetsledningen vet om och tar hänsyn till reportrarnas intresseinriktning, och jag har aldrig behövt ta hjälp från Journalistförbundets jurister.

Journalister som varit med ett tag förknippar Ingvar Hedlund med den så kallade Östen-affären 1987. Journalistförbundets dåvarande ordförande blev då hårt åtgången i medierna för sina bostadsaffärer. En av granskarna var Ingvar Hedlund.

– Det som blev början till Östens fall var när han angrep medlemmar som gjorde sitt jobb. TV visade när han kallade mig en jävla dåre och uppmanade mig att lämna förbundet. När han skällde ut mig reagerade distrikt efter distrikt.

När personer väljer att avgå ser han det som en sorts bekräftelse på att han varit rätt ute.

– Men jag är inte skadeglad och ropar hurra, nu gick den jäveln. Efter alla de här åren är jag mer ödmjuk inför jobbet. Man måste ta ansvar för orden och vad man gör. Fakta är viktiga. Jag var hårdare förr. Nu är jag mer resonerande.

Vilket förhållande har du till Journalistförbundet?

– Jag har alltid varit med i facket. Fram till det att Östen Johansson avgick var det många som gick ur facket. Men jag blev kvar.

Bara någon vecka innan vi träffas har Ingvar Hedlund sagt ja till uppdraget att sitta i journalistklubbens styrelse.

– Jag tar uppdraget på största allvar och kommer att ägna tid och kraft åt det.

En fråga han vill driva är hur man ska hindra att medarbetare slits ut, faller igenom i missbruk eller slås ut på annat sätt.

– Jag vill hjälpa kolleger så långt jag kan. Som reporter är man exponerad och får en ökad känslighet för extern kritik. När jag började var det ett satans krökande på Expressen och det ansågs helt acceptabelt. 1975 rådde en alkoholkultur som fällt många i branschen.

Något vill han ge tillbaka till kollegerna i den bransch som han älskar och som han ägnat nära fyra decennier. Många av dagens medarbetare kunde vara hans barn.

– Det är en ung miljö, men tidningen riktar sig till en bred publik och ska locka alla grupper, även de äldre. Jag lider inte av någon professionell ålderskris.

hl@sjf.se

Fler avsnitt