”Vi ville inte göra något flåsigt nyhetsreportage”

Läsarna möter närbilder på patienter med syrgasmasker och på personalen som har märken efter skyddsutrustningen, röda gropar i ansiktet, efter långa arbetspass, skildringar av hur personalen jobbar och patienternas funderingar och oro.

– Vi var tydliga med att vi inte ville ha något flåsigt nyhetsreportage och komma in och göra en ”ståa” i korridoren och säga ”här är så hemskt, och det är kaos och krigssituation och här står vi”. Vi gjorde klart att vi var där för dem vi ville skildra. Och jag tror att det var det som uppskattades i reportaget. Vi ville göra riktig feature av det och vara med dem inifrån, säger Magnus Falkehed.

Reportaget i Expressen föregicks av ungefär en månads processande innan de kunde få tillstånd att komma in på sjukhuset.

Annons

– Det handlade mycket om att förankra ett förtroende gentemot sjukhuset och personalen.

Fanns det några speciella villkor för att ni skulle få komma dit?

– Nej, vi hade inga publicistiska villkor och behövde inte skriva på några papper eller något i den stilen. I diskussionerna utgick vi naturligtvis från att vi skulle respektera patienternas integritet och att inga anställda skulle behöva vara med någonstans där de inte ville figurera. Vi hade inte någon form av ”överrock”, första dagen var det en person som visade oss runt och presenterade oss, det var allt.

Fyra dagar och fyra nätter tillbringade de på avdelningarna under början av maj.

– Det blev väldigt långa pass, vi ville få ut så mycket som möjligt av det så det blev inte många timmars sömn. Vi bodde på ett hotell precis framför sjukhuset.

De fick samma skyddskläder som personalen som arbetade på sjukhuset.

– På den punkten kände jag mig något tryggare än jag gör på ICA. Vi var ju tvungna att sitta ganska nära för att kunna höra vad patienterna sa. Men vi behövde ju inte ta i dem och vända på dem som sjukhuspersonalen gör.

Var det svårt med kontakten med patienterna?

– På ett sätt tror jag att det hjälpte oss att vi arbetat ganska mycket i katastrofzoner och konfliktzoner tidigare. Jag kan ha fel, men intrycket är att de som inte har gjort det lättare kan bli lite paralyserade inför att prata med någon som riskerar att dö snart. Vi hade kanske lättare att vara lite mer avslappnade med patienterna och till och med skämta lite med dem. Det gick lättare än vi hade trott. Även om personalen är extremt tillgängliga och gör allt de kan så var det nog lite skönt för patienterna att prata om helt andra saker än syreupptagning och blodtryck och hjärtflimmer.

Även personal som från början var tveksamma kom efter ett tag och satte sig med en kopp kaffe och pratade, berättar Magnus Falkehed.

– De kunde berätta om saker som det var svårt att berätta för sina anhöriga.

Vad var det svåraste med reportaget?

– Det går ju under huden på en när man är där. Att hitta rätt tonläge och tillfälle kunde vara svårt. I början bara vinkade vi åt dem och sa ”hej vi är från Expressen”, efter ett tag kunde man börja prata. Vi fick också lov att ta ansvaret att avbryta samtal, även när det började bli väldigt intressant, eftersom patienterna behövde vila. Då fick vi komma tillbaka lite senare. Det är ju en extremt utmattande sjukdom, så vi fick verkligen vara försiktiga.

Efter de fyra dagarna var det mycket efterarbete som väntade.

– När det gäller journalistiskt arbete så innebär ett sådant här reportage väldigt mycket för- och efterarbete. Det var ett jättejobb att få tag på alla anhöriga. Men vi blev förvånade över hur viktigt de tyckte att det kändes att vi varit där.

Läs reportaget här.