Två nattsvarta decennier för pressfriheten

Tisdagsmorgonen den 11 september 2001, timmarna före terrordådet i USA, toppade Dagens Nyheters pappersutgåva med resultatet från stortingsvalet i Norge föregående dag då Arbeiderpartiet hade gjort sitt sämsta valresultat på 77 år.

På den täta förstasidan i fullformat puffas för artiklar om bland annat maxtaxan i förskolan, tillväxt i turismen, att Lars Leijonborg vunnit partiledarstriden i Folkpartiet, Ungern vill hyra Jas-plan av Sverige och i en spalt varnar DN-medarbetaren Niclas Lindstrand för desinformation på Nätet.

I kulturdelen uppmärksammas att Svenska PEN ger årets Tucholskystipendium till den turkiska journalisten Asiye Zeybek, som var redaktör för två marxist-leninistiska tidskrifter och hade suttit i fängelse i fyra år utan rättegång, och våldtagits av åtta poliser under de första fem dagarna av sin fångenskap. (Zeybek lyckades följande år lämna Turkiet och fick politisk asyl i Sverige. Hon återvände till Turkiet 2009 när hennes straff kortats.)

”Ju mer saker förändras, desto mer förblir de sig lika”, skrev journalisten och författaren Jean-Baptiste Alphonse Karr i tidskriften Les Guêpes 1849 och ingenstans är det mer påtagligt än i ett tidningsarkiv. Och ändå inte. Terrorattackerna i USA den 11 september kom att förändra det globala politiska landskapet och världen gick in i en ny era: kriget mot terrorismen kom att prägla världspolitiken och nyhetsflödet. När den amerikanska säkerhetspolitiken förändrades, förändrades världen.

– Efter järnridåns fall i Europa 1989 och apartheidsystemets kollaps i Sydafrika i mitten av 1990-talet var världen på väg i en mer demokratisk riktning. Även Kina hade fram till 2012 slagit in på en väg mot mer öppenhet, säger Hans Ingvar Roth, professor i mänskliga rättigheter vid Stockholms universitet.

Den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas bok Historiens slut och den sista människan kom ut 1992, och målade en ljus bild av framtiden där den liberala demokratin var på väg att besegra alla konkurrerande samhällssystem. Men det fanns antydningar om att något annat var på väg att ske, menar Hans Ingvar Roth:

– Bombattentaten mot USAs ambassader i Tanzania och Kenya 1998 var tecken på den militanta islamismens framväxt. Vissa saker var i svang. Det rådde heller ingen brist på dramatiska händelser under 1990-talet: kriget i forna Jugoslavien och folkmordet i Rwanda, exempelvis. Men terrorattacken i USA 2001 överraskade hela världssamfundet. Det blev en brytningspunkt. Sedan dess har det skett en successiv försämring av de mänskliga rättigheterna globalt, och för yttrandefriheten har det varit två nattsvarta decennier.

– Det har gått utför i alla delar av världen. Framväxten av högerpopulistiska regimer i Polen och Ungern, tilltagande repressioner i Kina, Ryssland och Turkiet, till exempel. Alla försämringar är inte direkt kopplade till 11 september-attackerna, men när nationell säkerhet hamnade i politiskt fokus medförde det införandet av speciallagar som hotar den personliga integriteten och det öppna liberala samhället, och utvecklingen har skyndats på av flera stora terrordåd i Europa under 2000-talet, inte minst terrordådet i London 2005, säger Hans Ingvar Roth.

De tilltagande angreppen på pressfriheten är mätbara, bland annat genom Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Flera studier har också visat att de anti-terroristlagar som många länder införde efter 11 september-attackerna har begränsat rätten till information, mediefriheten och gjort journalisters arbete svårare såväl i diktaturer som i demokratier.

Specialrapportörer för FN och säkerhetsorganisationerna OSSE och OAS rapporterade redan för femton år sedan att inskränkningarna i pressfriheten varit alltför repressiva i många länder och uppmanade till lagändringar. Human Rights Watch har återkommande varnat för att jakten på journalisters källor och utökad sekretesslagstiftning i flera västerländska demokratier efter terrorattackerna 2001 hotar informationsfriheten och allmänhetens rätt till insyn.

Kriget mot terrorismen påverkade mediefriheten negativt omedelbart efter attackerna mot USA 2001. På ettårsdagen efter attackerna konstaterade flera pressfrihets- och människorättsorganisationer att auktoritära regimer i Centralasien och södra Afrika använde den amerikanska terroristjakten som ursäkt för att inskränka pressfriheten och utmåla journalister som terrorister.

Ett konkret sätt att mäta repressionen mot medier är att räkna antalet fängslade journalister över tid. Journalisten har gått igenom Committee to Protects Journalists (CPJ) arkiv över frihetsberövade journalister som går tillbaka till tidigt 1990-tal – och utvecklingen sedan 2001 är entydigt negativ.

Under slutet av 1990-talet minskade antalet fängslade journalister i världen stadigt. I december 2000, knappt ett år före terrorattackerna i USA, satt 92 journalister fängslade globalt, vilket är den lägsta noteringen i hela den 30 år långa tidsserien.

Under de följande åren fängslades fler och fler journalister men de största ökningarna kom efter 2010. I december 2020 satt 274 journalister fängslade, vilket är den högsta noteringen i CPJs dokumentation.

De länder som fängslar flest journalister är i stor utsträckning samma nu som för tio eller tjugo år sedan, bland andra Kina, Turkiet, Eritrea och Iran. Efter den arabiska våren 2011 har antalet fängslade journalister ökat kraftigt i Egypten och i Saudiarabien.

Fakta

Fängslade journalister i världen 1992-2020

År	Snitt	Anti-statlig	Fejknyheter
1992-1995	153	104	5
1996-2000	124	91	9
2001-2005	128	88	2
2006-2010	161	95	4
2011-2015	226	150	5
2016-2020	265	189	26

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förklaring till tabellen: Genomsnittligt antal fängslade journalister globalt under perioderna, samt genomsnittligt antal som anklagats för antistatlig verksamhet, exempelvis terrorism, samt för att ha fabricerat nyheter. Källa: CPJ

Av statistiken kan man också ana att amerikansk politik och retorik påverkar andra länders mediepolitik. Antalet journalister som fängslats för spridande av fejknyheter har femdubblats globalt efter att Donald Trump valdes till USAs president 2016. Antalet journalister som fängslats för samröre med eller glorifiering av terrorister har ökat efter terrorattackerna i USA 2001.

– Terrorattackerna i USA ledde till dramatiska förändringar för journalisters arbetsvillkor och för journalisters säkerhet i många länder, säger Erik Halkjaer, ordförande i Reportrar utan gränser Sverige.

– Kärnan i George W Bush budskap efter attackerna var: ”Antingen är ni med oss eller mot oss”, införstått att det inte finns en gråskala längre. Det var svart eller vitt. Det gällde också journalisterna. Journalister uppfattades inte som oberoende på samma sätt som tidigare; de blev del i konflikterna och har blivit måltavlor för stridande parter. Retoriken från George W Bush lever kvar och fler journalister än någonsin fängslas för att de är ”nationens fiender” eller påstås ”gynna terroristorganisationer”. Det räcker med att se hur Assange, Manning och Snowden hanteras av USA för att inse att det är en annan tid. Och andra länder apar efter. USAs agerande är enormt betydelsefullt när det gäller yttrandefrihet och pressfrihet globalt.

Erik Halkjaer, ordförande i Reportrar utan gränser Sverige. Foto: Tor Johnsson

Den australiske journalistikprofessorn Peter Greste kallar det alltmer hotade journalistiska arbetsfältet för ”Gråzonen”; det pluralistiska, öppna och multikulturella rum som definieras av ett robust försvar av yttrandefriheten och är fundamentalt för en fungerande demokrati. Idén om Gråzonen är helt central för fria medier, menar Greste i en debattartikel i The Sydney Morning Herald.

Det är i Gråzonen journalister arbetar, intervjuar alla parter i en nyhetshändelse, och ifrågasätter och utmanar makten. Greste anser att det är uppenbart att Gråzonen och journalistiken är under attack i många länder, inklusive demokratier som Australien, bland annat genom lagstiftning rörande terrorism och nationell säkerhet.

Men det är inte Peter Greste som har myntat begreppet eller slagit fast definitionen av Gråzonen. Det är terroristorganisationen IS, som i en artikel i den egna tidningen Dabiq 2015 uppmanade till en ”utplåning av Gråzonen”.

Mindre än två veckor efter terrorattackerna i USA fängslades den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak i Eritrea, och händelserna har ofta kopplats samman – bilden många har är att den eritreanska regimen valde att agera medan världens blickar var riktade åt ett annat håll.

Det finns inget som tyder på en direkt koppling mellan händelserna, men Eritrea använder det globala kriget mot terrorismen som ursäkt för att fortsatt hålla Dawit Isaak fängslad. I en intervju i Aftonbladet 2010 uppgav Yemana Gebrab, som var rådgivare åt Eritreas president Isaias Afewerki att Eritrea inte bryter mot internationell lag genom att hålla Dawit Isaak fängslad utan rättegång:

”Många länder, särskilt efter 11 september-händelserna, håller personer i förvar som de anser vara hot mot säkerheten. De gör det på ett sätt som de anser lämpligt för nationens säkerhet. Därför är det inte rättvist att anklaga Eritrea för samma sak. Många av dem som anklagar Eritrea har inte moralisk grund att gör det”, sade Yemana Gebrab till Aftonbladet.

– Det finns ingen direkt koppling mellan 11 september-attackerna och fängslandet av Dawit Isaak i Eritrea knappt två veckor senare. Men Dawit Isaak har blivit en symbol för den nya eran som inleddes med terrorattackerna i USA, där nationell säkerhet och kriget mot terrorism trumfat mänskliga rättigheter och pressfrihet, säger Erik Halkjaer, Reportrar utan gränser.

– Ingen journalist i världen har suttit fängslad längre än Dawit Isaak. Ingen journalist som idag sitter fängslad fängslades före den 23 september 2001. Den dagen han friges … jag hoppas att det kan vara början på en ny era, där allt inte är så svart eller vitt, där det finns utrymme för gråskalor och oberoende journalistik.

Läs mer om Dawit Isaak i Journalistens nya reportage I Dawits fotspår