Språktidningens Anders Svensson: ”Semikolonet har blivit ett tecken för finsmakare”
Imorgon den 6 februari är det semikolonets dag. Språktidningens läsare sätter tecknet högst bland skiljetecken. Men tidningens chefredaktör använder det aldrig. ”Jag klarar mig utmärkt med punkt och tankstreck”, säger Anders Svensson.
Den 6 februari 1515 dog den italienske typografen Aldus Manutius, ansedd som semikolonets upphovsman.
Språktidningens chefredaktör Anders Svensson har ett svalt förhållande till skiljetecknet, trots att tidningens läsare röstat fram det som sin favorit.
– Det är inte ett skiljetecken jag använder. Det handlar om rytm. Jag klarar mig utmärkt med punkt och tankstreck, säger han.
– Men jag är inte ute på ett korståg – andra skribenter får gärna använda semikolon om det görs rätt. Jag ser bara inte riktigt poängen.
Anders Svensson tror att favoritskapet hos läsarna kan handla om att semikolon är svårt och därmed förknippat med högre status.
– Att krama det här skiljetecknet signalerar att du är mer av en språklig finsmakare. Själv irriterar jag mig mest på texter där skribenten främst vill visa upp att den behärskar ett visst språkbruk. Ibland används semikolon som en sådan skrytfena.
Hur bra är journalister på semikolon?
– De flesta gånger jag ser semikolon användas görs det korrekt. Men det är inte vanligt i nyhetsrapportering, utan finns oftast i de längre, mer personligt färgade texterna, som fått ta tid.
Fotnot: Semikolonet har på senare tid blivit en symbol för psykisk hälsa. Suicidöverlevare tatuerar in märket för visa att de inte satte punkt för livet; det fortsätter.
ANDERS SVENSSONS MYCKET KORTA SEMIKOLONSKOLA:
Korrekt använt ska semikolon binda ihop meningar av samma slag, leden ska vara ungefär likadana. Till exempel: ”Förr EFTA; nu EU.” Men man skulle kunna rynka på näsan åt: ”Förr EFTA; sen gick Sverige med i EU.”
