Posener ville ha betalt för att betala av skulder
Joachim Posener ville ha 100 000 kronor för att ställa upp i en intervju för tidningen Café. Anledningen var att han hade skulder som måste betalas.
Joachim Posener ville ha 100 000 kronor för att ställa upp i en intervju för tidningen Café. Anledningen var att han hade skulder som måste betalas.
I sitt augustinummer 2001 publicerade magasinet Café ett exklusivt niosidigt reportage om Thomas Jisander och Trustoraffären. För Cafés reporter Walter Repo berättade Jisander för första gången om affären, festerna, tiden i häktet med mera.
– Vi hade en mängd långa intervjusittningar. Jag fick också tillgång till en stor hög med sensationella bilder från Trustormännens tid i S:t Tropez. Aldrig var det tal om att betala för intervjuerna och bilderna, säger Walter Repo.
– Café och jag betalar aldrig för intervjuer. Jag hade arbetat länge och hårt för att få förtroendet som skulle leda reportaget i hamn. Jisander ställde upp för att han kände till mitt långsiktiga sätt att arbeta och min metod att skriva dokumentära reportage. Han visste också att Cafés profil är djupgående kvalitetsjournalistik. Andra media hade erbjudit honom runda summor enbart för att få första intervjun och en löpsedel, sensationsjournalistik som han hedervärt fnös åt.
Redan i samband med Jisander-storyn för Café började Walter Repo att söka ett möte med Joachim Posener. Vid sidan av de kontakter han redan hade kollade han upp flera tips.
Flög till Karibien
– Ett gällde Sydamerika och en viss bar, men jag avblåste en resa dit. Ett ortodoxt judiskt samhälle i Israel var också på tapeten. Jag flög bland annat till en karibisk ö och kollade där vissa andra uppgifter och adresser. Men närmast Joachim Posener kom jag egentligen i Sverige, säger Walter Repo.
Via en kontakt som stod Joachim Posener nära fick Walter Repo någon gång 2001 beskedet att Posener möjligen skulle ställa upp för honom och Café. Antingen per telefon eller fax.
– Då nämndes aldrig betalning. Men jag planerade ett stort reportage och att träffa honom utomlands. Fax och telefon kändes inte tillräckligt. En mellanhand styrde meddelanden från mig till Posener. Månader senare sades det mig att Posener nog ville ha betalt för att ställa upp. Summan som nämndes var i storleksordningen 50 000 – 100 000 kronor. Det märkliga var att det talades om en skuld som skulle betalas. Är grabben fattig, tänkte jag.
Walter Repo förklarade vid minst två tillfällen att det var uteslutet att betala för en intervju.
– För ett par veckor sedan avslöjade en kontakt att ”en annan rycker” i Posener och jag anade att det var TV3. Jag förstod även att valet i mycket hade stått mellan mig och ”den andre” samt att racet nog var över då troligen en öppnad plånbok hade skuggat journalistiken.
Walter Repo anser att vi lever i en bister verklighet och menar att journalistik är en demokratisk fråga som bör vara så fri från monopoltänkande som möjligt.
Köpte intervju
– Om det stämmer att TV3 har köpt sin Posener-intervju är det ett exempel på hur monopol på journalistik skapas genom betalning: en ohälsosamt symbiosbyggande pipeline mellan plånbok och intervjuobjekt. Om journalistik riskerar att bli sämre om den är köpt är en annan fråga. Viktigast i sådana här fall, med betoning på kriminaljournalistik, är den etiska frågan. Att betala en person som är på flykt är i mina ögon främjande av fortsatt flykt. Det är ett problem per automatik. Hade agerandet skett med samma självklarhet om det gällde en flyende seriemördare av barn? Går det att jämföra? Detta är viktiga frågor. Det kan ses som synisk sponsring, lika mycket som det kan förhindra polisens utredningsarbete.
pj@journalisten.se
