Ali Lorestani om att bevaka Irandemonstrationerna: ”Jag ville hela tiden ringa hem”

Ali Lorestani kommer från den kurdiska delen av Iran där han jobbade som fotograf bland annat för en tidning. 2014 flydde han diktaturen och bosatte sig i Sverige. Han har sedan dess arbetat för flera redaktioner, bland andra TT Nyhetsbyrån, Aftonbladet och Journalisten – och de senaste åren för Dagens Nyheter.

I lördags var han inbokad för att bevaka kransnedläggningen på Olof Palmes grav 40 år efter mordet. Men USA:s och Israels anfall mot Iran ändrade planerna. DN:s desk behövde hjälp att hitta källor inne i Iran och han fick inte åka ut på jobb förrän vid tiosnåret. När han och reportern Hamilton Steiner kom fram till Norra Bantorget hade demonstrationen inte börjat, det var bara cirka 50 personer på plats.

– Jag såg en kvinna som stod och tittade i mobilen och verkade vilja skrika, men hon fick inte ur sig något ljud. Jag tänkte att hon just fått något besked om någon familjemedlem, men sen såg jag att hon var glad och då började jag fota, berättar Ali Lorestani.

Annons

Folk samlades runt kvinnan och frågade vad som hänt.

– Hon sa: Khamenei är död. Khamenei är död. Folk började gråta och krama varandra.

Ali Lorestani kunde inte tro det. Det var en otrolig uppgift. Han är 37 år och under hela hans liv har Khamenei styrt Iran. Uppgiften kom från israeliska Kanal 12, men det dröjde innan den blev bekräftad.

– Jag visste inte om det stämde, kände att jag måste fortsätta ta bilder av firandet när nyheten precis nått demonstranterna. De grät, skrattade och dansade. När Khameneis död bekräftades kom bilderna till användning.

Hur var det för dig, med din bakgrund, att bevaka händelsen?

– Det var svårt. Jättesvårt. Jag fick hela tiden tänka att jag måste jobba, dokumentera och bevaka. Det var svårt att inte dras med i skratten – demonstranterna drog många skämt som var väldigt roliga. Jag fick anstränga mig och fokusera på att jobba och att vara neutral.

– Jag var förstås också orolig. Man måste vara professionell, men samtidigt ville jag hela tiden ringa hem.

När Ali Lorestani kom hem på kvällen satte han sig och följde nyhetsbevakningen, fram till klockan fem på morgonen. Han fick två timmars sömn natten till söndagen.

Har du haft kontakt med din familj i Iran?

– Alla kommunikationsvägar är stängda, så jag är fortfarande orolig. Vi hade kontakt i lördags morse, innan jag åkte till jobbet. En av de första saker min mamma sa var: ”Packa resväskan, du kommer hem snart.”

Tror du att det kan hända, att du kan få åka till Iran igen?

– Jag vet inte. Jag har inte kunnat åka dit sedan jag flydde för elva år sedan. Men jag har tänkt på det mycket de senaste dagarna. Om regimen faller vill jag förstås träffa familjen efter många många år. Jag har kvar nycklarna till huset, så jag behöver inte ens förvarna dem.

– En av mina kompisar blev dödad under demonstrationerna i Iran i januari. Jag skulle vilja besöka hans familj, träffa hans nioårige son för första gången.

– Samtidigt skulle jag vilja dokumentera en sådan historisk händelse. Allt som kommer med en sådan förändring, politiskt och i människors vardag, skulle jag vilja bevaka. Det skulle kännas som en skyldighet att berätta de historierna. Fast min fru och jag är inte helt överens. Hon tycker inte att jag ska åka tillbaka direkt om regimen faller.

Ali Lorestani skrattar.

– Dessutom ligger mitt pass och resehandlingar hos Migrationsverket eftersom jag har ansökt om svenskt medborgarskap. Det kan dröja tre år innan jag kan resa någonstans.